Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Så är den här igen. Årets kanske bästa tid. Maj står för dörren solen skiner och grillen är tänd. Jag sitter på uteplatsen och skriver medan grönskan spirar och valpen är på tillväxt. Just nu knaprar hon pelleterad hönsgödsel och lär väl växa i takt med ogräset efter det. Med ett krig pågående ”runt hörnet” och en del annat otyg i vår närmaste närhet bli jag ännu mer medveten om vilken ynnest det är att få uppleva våren och maj igen. I fred och med hälsan i behåll. Att ta vara på var dags små ögonblick är viktigare än någonsin för mig. För om framtiden vet vi ingenting.
Vi satt där tidigare i våras, fyra personer samlade runt ett bord pratandes om livet. Det var som att planera en gemensam resa. En annorlunda resa. För en av oss ska dö. Tiden är utmätt och döden har obönhörligen bokat en plats vid bordet med oss. Från en dag till en annan är inget sig längre likt. Ändå pågår det parallella livet som vanligt på andra sidan väggen. Inte vet jag hur man ska förhålla sig till sakers varande mer än att man tvingas hänga med och göra det bästa av det. Av dagarna man får. Det klassiska att ta vara på stunderna och allt det där. Förutom det tänker jag lite extra på att man ska vara snäll med, snäll mot allt och alla. Ingen vet vad någon annan bär med sig och tiden tillsammans är alltför kort. Osämja finns ingen tid för.
Den här veckan har det varit vattenträningspremiär. Både för våra egna hundar och för deltagarna i kursverksamheten. Det har tränats igångar, uppgångar, raka vägen över vattnet, diagonalt över vattnet och en del annat med kärlek, förståelse och en aning krav. Så har vi pratat med och funderat över ur man kan lägga upp en plan i lagom steg för sommarens vattenträning, vilka mål man har och vad man vill hunden ska lära sig. Sånt är kul känner jag! veckans träningar bjöd betydligt fler ljusglimtar än svårmod och de flesta förare lyftes en bit redan såhär på det allra första vattenpasset. Det tänker jag att man ska ta med sig. Att fokusera på det som är bra, och går bra, och ge det mer utrymme än det som är mindre bra ger ett gynnsamt klimat för både hund och förare. Jag försöker gör det själv med. Ta tillvara de goda stunderna som sagt.
Den unga svarta är på väg ur hormondimmorna och plötsligt är hon liksom på plats igen. Med styrka och mer kraft än vad jag sett på ett tag. Hon trollbinder mig ibland. För jag blir verkligen fascinerad av att se en hund som ena stunden ser totalt likgiltig och ointresserad ut i nästa stund formligen kasta sig iväg i en övning och lösa uppgiften med bravur. Det kommer att ta tid innan jag förstår mig på min unga svarta helt men det är okej. Jag tycker om henne och det är den viktigaste grundförutsättningen för en fortsatt bra och givande utveckling tillsammans. Fröken Vi är enklare på något vis. Med temperamentet och livligheten mer på utsidan vet jag direkt var jag har henne. En hundtyp jag är betydligt mer van att hantera. Hon dras fortfarande med efterdyningarna efter ryggproblemen så vi får tyvärr skynda långsamt ett tag till. Det känns lite surt för jag är otålig och hade anmält och tänkt starta på mocktrial i morgon. Av det blir det nu inget det heller. Men vi kommer igen som jag sagt förut. Hon har inte ont eller besvär med själva ryggen nu men behöver mer rehab för att få ordning på avlastningen hon lagt sig till med. Därför passar det utmärkt med maj och bättre vattentemperaturer för ingen träning är väl så bra som den i vatten? Nu är en av mina många planer att vi ska gå till dammen en sväng varje dag och simma några sträckor. Fröken Vi, inte jag, för dammen inbjuder inte till människosim direkt. Medan vi rehabtränar ska vi passa på att bygga en pålitlig vattendirigering längs med strandlinjen har jag också tänkt. Den unga svarta får hänge med på ett hörn hon med. Det är bra att vi har sommaren på oss tänker jag för vi har en tröskel att forcera och trygghet att bygga upp den svarta och jag.
Pocketcockern har åkt med nya familjen till landet över helgen. Självfallet åket hon ståndsmässigt i sätet, med fönsterplats så hon kan se ut. Med sele och bälte förstås. Tiden i bur eller på golvet i framsätet är för alltid förbi för den charmiga cockern. Jag skulle kunna skriva spaltmeter on hennes mycket trivsamma personlighet men nöjer mig med brottstycken av den. I den nya familjen får i alla fall hennes personlighet komma helt till sin rätt och utvecklas så som den aldrig riktigt kunde göra i en flock med åtta där en rejält mått av ordning och reda är nödvändigt för att vardagen ska fungera och det dessutom finns en härskande cockerdrottning som styr med järnhand. Som ensam ”herre på täppan”(förlåt katten) ges möjlighet till en annans sorts personlighetsutveckling. För att utrymmet finns helt enkelt finns. Jag får bilder och glada häsningar från pocketcockern nu och då. Hon åker bil som sagt, äter lunch på uteservering vid diverse foodtrucks, (självklart sitter hon på stol), hon tar plats i favoritfåtöljen så husse knappt får rum, dricker morgonkaffe vid köksön med matte, gör utflykter i fina parker och massa andra trivsamma saker som passar en hund i hennes kaliber. Bästa pocketcockern.
