Hon gör det med klass
Jag brukar säga att om man ska göra något kan man lika gärna göra det ordentligt. Gulliga Lillie tog mig på orden för när hon valde att hotta på hyss och bita söner en toffel valde hon en av mina Birkenstock. De dyraste och bekvämaste tofflorna jag ägt. Dessutom var de vid det här laget så där härligt ”ingådda” som bara tofflor blir efter en lagom tids användning. Ho visst vad hon gjorde gulliga Lillie. Valde med omsorg. Det blir till att plocka fram plånboken (slottsherrens plånbok) och köpa nytt. Gulliga Lillie ser rätt nöjd ut medan jag sopar upp korksmulor från toffelns sula. Måtte hennes sår läka helt snart så hon kan återbördas med övriga flocken och ta ut sin energi på lek istället för på skor och möblemang.
Härom kvällen kom Tina och My på besök och vi tränade de svarta unghundarna tillsammans. Framtidshopp och en ljuspunkt i vardagsstök och småbråkigt sommarväder. Gulliga Lillie gjorde även träningen med stil och klass. Lite tveksamt bara om det var så bra att det vägde upp en Birkenstock sandal för tusen spänn? De är så fina våra unghundar, var och en på sitt sätt. När de inte äter tofflor eller rullar sig i skit. Fyra unga svarta labradorflickor(fast det var bara tre med i går) som har väldigt mycket gemensamt men också flera individuella olikheter. Många fina egenskaper på plussidan och så några få på minussidan med såklart. Än är inte den perfekta hunden född. Jag är så nyfiken på att få reda på hur de fyra svarta kommer bli när de blir vuxna på riktigt men som vanligt vill jag inte att tiden ska gå för fort. Jag ska i stället ägna tiden med dem fram till dess till att noga studera dem och följa med i deras utveckling. Drömmen är att skriva ner det jag ser hos dem med, dokumentera det så jag om några år kan läsa mig till hur de var och vad var och en gjorde. Minnet har en tendens att suddas ut lite med tiden och i sådär efterhand sitter slottsherren och jag ofta med bekymrade veck i våra pannorna och försöker minnas vilken hund det egentligen var som gjorde det vi minns att någon gjorde. Det blir rätt rörigt med många hundar i flocken och en lite disträ inställning till sakers varande. Det är drömmen som sagt, att gå igenom varje hund med en luskams noggrannhet och anteckna ordentligt. Det springande bekymret är som så väldigt ofta annars tiden. Så mycket tid finns inte i min tillvaro. Det skulle möjligen vara om jag får ett forskningsanslag av någon välvillig organisation som finner det intressant att betala ut en rimlig lön till mig för att få reda på hur fyra unga labradortikar beter sig och utvecklas under en femårsperiod. Jag förstår att det knappast är troligt alls, eller ens tänkbart. Det finns betydligt viktigare saker att lägga forskningspengar på än en högst ovetenskaplig hobbyforskning om fyra hundar. Men visst hade det varit kul.
