Hur modig en skalbagge än är så kan den inte stoppa ödlan från att svälja den

Det känns skönt när kvällen kommer och alla dagen sysslor är klara. De man kommer ihåg att man skulle göra vill säga, en och annan har säkert slunkit undan och vilar fortsatt ogjord. Men de viktiga sysslorna är i alla fall avklarade, de att ta hand om små och stora djur, se till att de får mat och är instängda för kvällen och så. Två små kaninungar hade hamnat på fel sida hägnet, nästan helt obegripligt hur det hade gått till för vi hittade inget hål någonstans, men nu är de lyckligt infångade och tillbaka med de andra som tur är. Var de är imorgon när vi går ut återstår att se. Vi får se om det blivit några kycklingar av fasanäggen som de två ljusa Bjursholmshönorna ruvar på med. Tappert har de gjort det i många dygn nu. Vi har väntat och hoppats men jag måste säga att det börjar se mörkt ut. Inga kycklingar har sett dagens ljus än och vi får nog anse att sista chansen är imorgon. Sedan är tiden ute. Jag har försökt lyssna på ett par av äggen men de känns tomma, tysta och innehållslösa tyvärr.

I morse strax före alla morgonpromenader tittade den lilla bruna cockern mig djupt i ögonen en stund. Hon såg så lugnt och tryggt på mig så jag genast anade oråd. Förmodligen satt hon och funderade ut vilka djävulska hyss hon skulle hitta på under dagen. Eller så gjorde hon inte det alls utan var bara liten och söt i behov av närhet och kontakt. Man vet aldrig riktigt med de där små cockrarna. Oavsett vad hon funderade på så överraskade hon mig idag genom att vara nästa helt ”hyssfri”. Istället var hon i det närmaste beskedlig mest hela dagen. När hon fick springa fritt i gräsområde for en hare helt oplanerat iväg ut över åkern och den lilla stannade spontant och satte sig på ändan när haren sköt iväg. Överraskat insåg jag att jag inte ens behövde påminna henne. Hon fick beröm och en godis innan hon fick besked om att springa fritt igen. Beröm gillar hon och godis med, fast hon visade ändå tydligt att godiset kunde kvittat i det läget, hon hade mycket hellre spårat efter haren.  Nu på kvällen var hon också oväntat väluppfostrad och höll sig kvar på altandäcket medan fasanparet passerade några meter bort. Jag tror det börjar bli hund av valpen. Men strax efteråt blev hon valpigt rolig igen när hon undersökte en skalbagge som kravlade runt på trallgolvet. Hon undersökte den så grundligt så den knep sig fast på hennes överläpp. Lite bekymrat undrade hon var den tog vägen och vad det var som störde under nosen men hon gjorde ingen stor affär av det utan lade sig tillrätta med de andra hundarna fortsatt med skalbaggen fastklamrad. Det slutade med att jag fick hålla upp henne så slottsherren kunde peta bort insekten. Knasiga lilla hund!