I Herrans tukt och förmaning

Fingertopparna rör sig vant över tangenterna. Bokstav efter bokstav bildar ord och jag skriver och skriver. Jag Ofta är det tidig morgon när jag slår upp laptoppen och börjar knappa på tangenterna. Tidig morgon när hela slottet förutom den gula unghunden och jag sover. Hon för att hon längtar efter frukosten hon alltid tycker serveras för sent och jag för att jag vaknar tidigt. Utan undantag. Klimakteriet sa en god vän. Dt blir så då. Extremt tidiga morgnar. Fast det gäller nog inte mig. Jag har alltid vaknat tidigt. Född morgonprogg brukar min mamma säga. Så tidiga morgnar är inget nytt, det är skrivandet som möjligen är det. Förr brukade jag baka. Eller läsa. Vältra mig i tacksamhet över att få vakna ännu en dag med en frisk kropp och ett sinne under kontroll. Under de tidiga morgonstunderna lyssnar jag på radio med och löser ett oräkneligt antal av livets gåtor. Morgonstund har guld i mund stämmer verkligen perfekt för mig.

Snön är nästan helt borta nu. Milda vindar drog in i går kväll och det rycker lite i slottets väggar u, Jag ser kaninerna skutta förbi utanför fönstret på jakt efter något ärbart. De små krokusknopparna som trotsigt och viljestarks kikade upp ur snön för ett par dagar seds har strukit med igen. Kaniner och trädgård fungerar verkligen inte. Det är synd för jag gillar både kaniner och trädgård och vet precis vart åt det lutar. Det hel är lite problematiskt just nu faktiskt, med odlingen. Jag brukar så sallad och spenat riktigt tidigt. På friland. Så får det gro och växa upp när det orkar. Jag brukar sätta frön i växthuset med så vi får riktigt tidiga skördar. men i år. Kaninerna springer fritt och ödelägger förstås allt smått som eventuellt orkar spira och i växthuset husera hönsen över vintern. Jag känner mig otålig och fröpåsarna har väntat i hallen länge nu. Köksfönstret för duga så länge. Tre små tappra fönstergurkor och kruka persilja. En liten början i alla fall, på en odlarväns längtan efter vår och nytt liv.

Svarta Min kommer och stryker sig mot mi och säger god morgon på sitt timida vänliga sätt. Ett lätt tryck mot mitt ben och en sött skelande blick när jag stryker henne över huvudet. Det är något med den hunden. Något som träffar mitt i hjärtat. Hon ör lite annorlunda. Udda. Kanske är det det som lockar mig? Men mest av allt tror jag det ör den milda vänligheten. Jag gillar den typen av personlighet. Den ödmjuka vänligt inställda som inte sätter armbågarna ut och bara kör på. Hon tar för sig på sitt eget sätt men inte på andras bekostnad. Finns i bakgrunden . Känslan av ”du & jag” har blivit allt mer påtaglig och jag inser att vi håller på att skapa något tillsammans som jag inte vill släppa taget om. Med andra ord. Hon blir kvar hos mig alldeles oavsett kapacitet och flashighet eller brist på densamma för vi har knutit vänskapsband lite utöver det vanliga.

Det är väldigt lätt att tycka om lättsamma mjuka hundar för de är som regel väldigt enkla att ha med. Det är sannerligen inte ofta jag har behövt hålla Min ”under herrans tukt och förmaning” för hon har en så uttalad vilja att vara mig till lags att hon nästa slår knut på sig själv emellanåt. Jag tränade henne och fröken Vi en stund i solen igår på den långa lunchpausen jag unnade mig. En av de stora fördelarna med att vara sin egen chef ger möjlighet till just sådant. Vi körde ett rent grundpass med teckenträning. Min plan är just nu att ladda fröken Vi med så mycket positiv träning runt dirigeringstecken som möjligt för att bygga upp vårt förtroende för varandra i det avseendet så mycket det bara går. Inför kommande starter känns det inte som vi behöver utmana och testa mer utan istället stärka självförtroendet i görandet så att säga. Fröken Vi, som borde heta pälslösa Vi nu för hon ser ut som en gul labrador, tycker all träning är superkul men det kan fortfarande köra ihop sig om det blir mycket omdirigeringar och vår största utmaning där är att inte hamna i låsningsläge. Alla hundar har väl någon brist. Det hör är hennes och tyvärr känns det som vi tagit ett litet steg bakåt dör. Så nu behöver vi framåt igen. Med stärkt självförtroende. Svarta Min får hänga med på samma träning också. Det skadar inte tänker jag.

Ett av områden vi jag använde igår låg på andra sidan en stenmur och ett staket. Alltså två hinder att hoppa på väg ut. Och där har vi en av den svarta hundens största och tydligaste styrkor. Hon älskar att hoppa! Smidigt och elegant som en gasell flyger hon över staketen och finns det ett hinder med i träningen växer hon avsevärt i sin inställning och kraft. Jag har sett det förut hos våra hundar. Att de har något område där de är extra starka och har en alldeles särskild naturlig fallenhet för. För några av dem har det varit vattenarbete. Det området känns kanske mer avvändbart än hopp över hinder på sätt och vis för vatten är det nästan överallt där vi jagar med vi inte har särskilt mycket staket att hoppa över i jaktmiljön alls. Men det är som det är med den saken. Olika falla ödets lott och var ens begåvning hamnar inom olika områden och får lyftas efter bästa förmåga.