I ögonblick av förundran står tiden still

Inte vet jag vart dagen tog vägen men det gjorde den. Kall och vacker var den med. I lika delar. Jag hade ärligt lite svårt att njuta av solen när kylan bet som värst. Tror faktiskt jag inte fått upp värmen från gårdagen helt ännu. Slottsherren och jag har slagit oss ner vid köksön med helgtacos nu. Inte alls någon fast helgrutin här men ikväll blev det så. Bruna Mer ligger vid mina fötter i Lass i baljan en bit bort. Vi har inte så långt kvar nu Mer och jag. Tillsammans. Jag vet det men låstas inte om det. Mer själv vet förstås inte det på samma sött som jag men kanske känner han av åldrandet även om han inte förstår dess innebörd. Det hela är för tungt att tänka på så jag låter bli. Det absolut sämsta med hundägandet är slutet och det är definitivt inget som går lättare med åren och antalet hundar. Tvärtom. Vi samtalar om lite av varje. Slottsherren och jag. Livet och dagarna med hundarna. Slutet berör vi lite med. Men bara lite för vi är båda lite sargade i kanten av tidens rand och har blivit så känslosamma med åren. Vi pratar om annat i stället. Glada saker. Som tapeten vi köpte som ska upp på den nya väggen. En oväntad tapet. Rätt mörkt grön med ormbunkar. Inte alls in linje med det vi trodde vi tänkte oss. Överraskande faktiskt. Men jag är svag för grönt och har gärna en bit av naturen inne i huset. Vi är på gränsen med. Såklart. Har vi tur räcker det precis med de två rullarna vi köpte. Har vi otur gör det inte det. Jäkla mönsterpass. Femtiotre centimeter. Hur tänkte vi där? Men med en hög golvlist ska det gå. Vi pratar om råttan också. Den objudna otäcka. Fast nu tror vi mer på en vessla. När vi analyserat dess uppförande lite till. Och med tanke på det faktum att vi inte hittat en enda råttlort. Det finns spår i snön med. Från huset in i växthuset där fasanerna bor över vintern. Några råttspår är det inte. Kanske vesselspår? Vi googlar och letar bilder, mäter, jämför och konstaterar. Spåren är en vesslas! Expertisen är enig. Frågan är bara om det är samma vessla som är inne om nätterna eller om det är en vessla och en råtta? För säkerhetsskäl använder vi ingen slagfälla utan en bur. Det skulle vara förargligt om vi hade ihjäl vesslan. Det råder lite dubbelmoral här och lite av sådant jag egentligen inte tycker om. Att ett liv skulle vara mer värt en ett annat. Men vi kan verkligen inte ha en råtta i slottet och jag tror inte det fungerar att släppa ut den någon annanstans för det finns nog ingen som välkomnar en råtta. Nästan lite hemskt när jag tänker på det faktiskt.

Lass äter sin kvällsmat medan vi sitter där. Hon gör det på cockrars vis. Sorterar bland kulorna och väljer de stora ringarna först. Sedan tuggar hon omsorgsfullt på på varje kula så det knaprar ordentligt med munnen lite öppen så saliven droppar ner på golvet bredvid skålen. Jättesöt. Hon har två sorters foder i sin skål för hon håller på att slussas över till samma foder som det de lite äldre unghundarna. En liten kort inomhus träningsstund har vi hunnit med idag. Ute har det varit för kallt för träning för hennes del. Jag har rullat bollen på golvet runt henne och hon har fått öva på att sitta kvar och inte gå igång på rörelsen. Jag avslutar när hon lägger sig ner eller på annat sätt talar hon för mig att hon förstått vad som gäller. Lass är en tuff brud i lyxförpackning så det känns viktigt att hamna rätt i kommunikationen runt det här redan nu. Om jag ska ha en chans.

Så mycket annan träning har det inte blivit för hundarnas del. Det så förskräckligt kallt att vi nöjer oss med promenader med något kortare träningsinslag ur vardagsperspektiv. Men mitt på dagen idag blev det lite mulet och då mildrades kylan något och jag kunde få ihop en dryg timmes träning tillsammans med en privatelev. Man får vara nöjd med det lilla tänker jag och en timmes träning är absolut mer än ingen träning alls och vi hade en trevlig stund i kylan. Jag vet att det är meningslöst att längta efter våren redan nu innan det ens varit tjugondedag Knut men jag kan inte låta bli. Jag drömmer om tolv grader varmt, ljusa kvällar, vårjacka och små krokus på väg upp. Men jag drömmer inte längre om vårvalpar och små knubbiga valpkroppar som rultar runt på gräsmattan bland späda skott. För fröken Vi har fortfarande inte börjat löpa så nu är det helt spikat att det inte blir någon parning den här gången. Vi drömmer om annat i stället hon och jag. Några provstarter, träning med goda vänner och kanske någon rolig kurs.

Det blir vad det blir tänker jag. Först ska jag reda ut vintern. Och ombyggnaden på övervåningen. Det är otroligt vackert med vintern ute, de vita gnistrande och den klara himlen. En helt perfekt snöflinga landade på lilla Tills panna på vår promenad i förmiddags. Jag tittade en stund på den, förundrades över hur den glittrade när solen blänkte i den och hur perfekt mönstret avtecknade sig mot lilla Tills bruna päls. Sedan var ögonblicket förbi. Till ruskade på sig så snöflingan for när hon satte iväg i galopp i snöns efter Besta som var en bit framför. Då förundrades jag över det med, över unghundarnas oförställda glädje över snön, promenaden och kylan. Jag borde verkligen vara lite mer som en hund.