I sista minuten är också i tid

En normal kväll så här en vecka före jul. Valpen och gulliga Lillie sover vid mina fötter och jag har hällt upp te i muggen. Ögonen vilar på den praktfulla vita amaryllisen som står på köksspisen ett par meter bort. Tre blommande stänglar och en fjärde på väg att slå ut. Galet många blommor på en och samma amaryllis med andra ord. Jag funderar på att flytta på den och ställa den mot en mörk bakgrund så den syns lite mer. Kontraster. Uppskattade sådana om synliggör. Nu står den på vedspisen med sina vita blommor mot den vitkalkade bakgrunden. Fint det med förstås men inte så effektfullt tänker jag och nämner det för slottsherren som tycker det är säkrast att låta amaryllisen stå kvar. Det är nog platsen som gör att den trivs menar han, rätt ljusförhållanden och lagom varmt och allt det där. Det är väl inte en helt orimlig tanke tänker jag och låter amaryllisen bli kvar. Dessutom ser jag den bra från min arbetsplats vi köksön och den ger ”hemmakontoret” lite extra elegans och julstämning. Annars är det väl si och så med den stämningen, den försvann från mig med snön och som många andra danföredanföredanföredanföredanföredanföredan har jag inte gjort särskilt många julförberedelser alls. Men vi har adventsljusstakar och ljusslingor. Och en ljushund i cockerspanielformat. Bara en sådan sak. Resten brukar alltid lösa sig även om vissa saker tenderar att bli i sista minuten varje år. Men. Full av visdom med ett långt antal jular bakom mig lutar jag mig tryggt mot just det. Det har alltid löst sig. Varenda jul. Inte en enda gång har vi varit utan julskinka, köttbullar, gran och julklappar. Men det har hänt att vi glömt brysselkålen och haft strömavbrott. Det löste sig det med.

Idag har vi fått en ny dörr i slottet. Snickaren har varit och satt in den och gjort det klart. Jag trivs genast, Det blev precis som jag tänkt och jag undrar varför beslutet om den här dörren satt så långt inne? Kanske för att vårt slott redan har väldigt många dörrar och det finns väl ändå en gräns för hur många ett slott kan ha? Eller gör det egentligen det? Nu har vi en till i alla fall. Jag gillar symboliken runt dörrar med, öppningarna en dörr för med sig, möjligheterna, och om en dörr stängs öppnas en annan och så vidare. Snart har vårt slott lika många dörrar och möjligheter som jag vill ha i ett hus men också i mitt mentala rum. Alltid tillgång till dörrar med nya möjligheter, nya lösningar och nya äventyr som följer med dem. Rent praktiskt ska slottets nya dörr mest fungera som in och utgång för hundarna. Smutsiga hundar rakt in i duschen när det behövs och inte vägen via butiken dit. Det blir bra tror jag. I teorin är det i alla fall väldigt bra. Ska bara omsätta det i praktiken med, nu när dörren är på plats. En annan sak med. Jag kommer kunna dra ut vattenslangen genom nya dörren när jag vill spola av en hund på utsidan. Eller en bil eller mina stövlar för den delen. Gulliga Lillie till exempel, när hon inte är så gullig utan mer äcklig då hon rullat sig i vildsvinsbajs. En otrevlig egenhet hon har tyvärr. Det händer inte så många gånger varje år men varje gång är en gång för mycket. Hittills har jag hanterat det med vattenkanna på utsidan för jag vill inte ens ta in henne i slottet i det skicket. Eller med den stanken rättare sagt. Nya dörren och slangen kommer bli perfekt för ändamålet. Som jag ska spola! Vad investerar man inte för att få till ett praktiskt och friktionsfritt hundliv?

Dagen idag har som många måndagar annars bestått av en del pappersarbete för min del, som jag jobbade med i en del av slottet medan snickaren som fröken Vi skällde ut efter noter när han kom redan fem över sju på morgonen, jobbade i den andra delen där hundarna tittade på. Och så hundpromenader och en kurs på eftermiddagen till det ungefär som vanligt. Jag gillar ”som vanligt” för övrigt men saknar snön. Med en svag längtan till våren fast jag vet att den är allt för avlägsen hoppas jag någonstans ändå att snön kommer tillbaka igen. Ljuset. Allt det vita. Jag behöver det.