I synnerhet
Så kommer äntligen stunden då det är dags för nedvarvning och eftertanke vid datorn. Besviken märker jag att inspirationen jag kände tidigare under dagen gått in i viloläge. Jag letar efter trådändarna till det jag hade tänkt skriva om men hittar inte ens nystanet. Det måste lysa ”error” i pannan på mig med stora bokstäver och jag ser ingen ljusning. Men kanske hittar det förlorade tankarna tillbaka imorgon efter några timmars sömn. Jag hoppas på det.
Det har varit kursavslutning idag. För ett gäng jag följt sedan i vintras och dessutom ska få möjlighet att följa även under hösten i en uppföljande kurs. Med en påtaglig känsla av feelgood avslutade vi vårens kurs med varierande övningar i trevlig samvaro och sommarväder. Klimatet i gruppen har varit gott och den vänliga och prestigelösa inställningen mellan förarna har präglat både gruppen och träningen. Utan att det för den sakens skull har varit ett kafferep. Av någon outgrundlig anledning tycks en del sätta likhetstecken mellan trivsel, prestigelöshet(läs kafferep) och avsaknad av målinriktad ordentlig träning. Jag lovar att det går alldeles utmärkt att kombinera trivsel och vänlighet med ett rejält målfokus och fina resultat om man så vill. Det ena utesluter nämligen inte det andra. Det kan till och med vara så att resultaten och målen blir mer uppnåeliga och kommer snabbare om vi kan luta oss bakåt och ta stöd av trivseln i en avslappnad och avskalad grupp med likasinnade. När vi är trygga och bekväma i situationen kan vi förmedla rätt känsla till hundarna och rätt känsla har en förmåga att göra något som i det närmaste kan liknas vid små underverk.
Rätt känsla hade jag själv idag med när jag gick ut för att träna och umgås med Mer en stund. Fortfarande lite småsur (där kanske känslan inte var helt rätt) efter slottsherrens uppriktiga och tyvärr alltför sanna kommentar om att jag skyndade för mycket med Mers avlämningar på gårdagskvällens träning tänkte jag att det var dags för åtgärd. Jag tvingades erkänna, efter diverse dåliga ursäkter, att några av avlämningarna i går var i klass med handbollsräddningar. (Fast bra räddningar var det i alla fall.) Handbollsräddningarna kom inte till för att jag tror att den brune cockern ska släppa apporten, det vet han sedan många år att han inte ska göra men han har en säregen specialitet i att vända bort huvudet just när jag ska ta emot apporten. Irriterande nog. Det är det jag försöker undvika med mina snabba mottaganden. Jag glider in på en så kallad genväg förbi bekymret. Klokare är väl såklart att träna och se till att få hunden att göra rätt utan genvägar. I synnerhet eftersom Mer faktiskt är både lättlärd, samarbetsvillig och intelligent. Som vi vet sedan tidigare så går det dessutom också alldeles utmärkt att lära även gamla hundar sitta så Mers ålder är inte heller giltigt skäl att avstå träningen. Den bruna hunden vet också vad som gäller i grunden och redan med dagens repetitionsträning var det milsvid skillnad.
Jag undrar varför jag inte tog tag i det här tidigare? Men man är väl bara människa förmodar jag (en ursäkt igen!)
