In i minsta detalj
Gårdagen gav en välbehövlig energikick. Solen. Men framförallt plusgraderna. Livsandarna vaknade med talgoxens sång. Så löftesrik. Det finns hopp. Coachade några privatelever i vårsolen, fast det är väl att ta i att kalla den vårsol såhär i januari. Varm och ljus var den i alla fall. Solen och dagen.
Jag planerar för hundarnas träning under våren. De tre unga. Jag ska göra som jag brukar fast lite bättre. Jag måste få röra mig i mina egna mönster, göra det jag vet fungerar men utvecklas vidare. Jag ska träna dem för kommande provstarter och jakter. Om det händer att det blir en start under säsongen vill jag vara redo. Förberedd med bilden klar. Visualiserad. För det jag redan upplevt en gång, om så bara i tanken gör mig bättre rustad till nästa gång. Så jag ser det framför mig. Hur min hund målmedvetet drar iväg i ett långt rakt streck över marken, uppmärksamt och lyhörd tar min stoppsignal tätt följd av söksignalen, letar engagerat och självständigt till apporten apporten bärgad. Mentalt förberedd. in i minsta detalj. Så jag uppmanar mig själv att göra precis det jag brukar. Var trygg i vetskapen att det jag gör fungerar, inte lägga till något nytt eller ändra. Gå in i min trygghet och hålla fast vid det jag vet att hundarna och jag kan. Jag vill så oerhört gärna.
Lass ser plötsligt ett monster vid grinden in mot vita rummet i mörkret. ”Hallå, hallå ett MONSTER”– säger hon till de andra hundarna och mig men får inte med sig någon av oss i sin upptäckt. Strax tar nyfikenheten över och hon kontrollerar monstret, som är en nytvättad hundfäll på tork och så viftar hon glatt på svansen igen och tycks säga ”det visst jag väl hela tiden” lite lagom nonchalant. Senare besegrar hon monstret helt, drar ner fällen och släpar den längs golvet innan hon brottar ner den och lägger sig och biter på den. Där någonstans sätter jag stopp. Avbryter dödandet och tar reda på fällen så länge den är någorlunda intakt. Lass lämnar annars sina karaktäristiska bomärken. Hål. Trasiga kanter. Och ännu fler hål. En annan gång kommer hon bli vuxen. Men inte än tydligen. Jag väntar tålmodigt och irriterat.
Mildvädret. Det är märkligt hur man är egentligen. Vi var alla överens om det på dagens kurs när vi stod i blåsten med lätt duggregn och fyra plusgrader i ansiktet, att det är märkligt hur man är. För vi tyckte samtliga att vädret var helt okej, rent av bra och inte frös vi heller. Hade vi serverats samma väder i november hade vi otvivelaktigt frusit och gnällt över att det var kallt, rått och eländigt. Men inte nu. För i förhållande till förra veckans många minusgrader var det här vädret en lisa för både kropp och själ. Och hundträningen. Inget är väl så uppskattat som plusgrader och barmark efter en lång period av vinter när det gäller hundträning. Det är bra med barmark för Vis tassar med. Hon slipper mockasinerna när det är milt. Men det är verkligen något med hennes tassar. Något som stör. Jag hittar inget mer än korta stunder av ett ytterst lätt linkande. Fast linkandet är ändå något som inte ska vara där, något som stör mitt ”djuröga” när jag betraktar henne. En liten nyans av någonting som påverkar hennes välbefinnande. Kanske känner hon sig som jag? Lite sliten efter perioden med hård kyla. Jag hoppas såklart att jag ser fel att ”djurögat” är överkänsligt och irrationellt och bara inbillar sig. Det vore lugnast så. För övrigt har hon fortfarande inte börjat löpa. Ingen annan heller för den delen även om Lakrits flaggat ett ta för att någon är på gång. Pyometra undrar jag igen. För typ tolfte gången i ordningen.
Den värsta svallisen har släppt taget om marken nu och jag kunde låta fötterna röra sig relativt fritt utan att halka under dagens promenader. Det milda grå vädret väckte min slumrande träningsinspiration med så jag tog några bollar i snöre med på retrievertjejernas runda och vi tränade några markeringar i kuperad terräng med inslag av stenmurshopp. Egentligen var väl övningarnas art enbart träning för Besta som är ung och oerfaren och mer av ren aktiveringen för de två äldre. De uppskattade det i alla fall, kastade sig iväg efter bollarna och slog fint på vittringen i vinden och letade energiskt. Barmark och några bollar i snöre har verkligen förmågan att höja livskvalitén för samtliga inblandade. Imorgon ska jag ta med bollarna när jag går ut med cockrarna. Jag hade egentligen lovat tio minuter till Till redan idag men jag fick för mig att dammsuga och då sprack tidsplanen. Nu har jag lovat Till att det inte ska upprepas.
Jag har mutat Lass med ett torkat oxöra och en benknota för att få arbetsro och slottsherren har laddat en råttfälla till. Vi ska ha fatt i den inneboende objudna. Hittills har vi lagt femhundrakronor på diverse råttfällor men det känns i allra högsta grad värt att betala det för att bli av med den. Lilla Till fann förresten en på promenaden idag. Fast det var en sork. En stor fet jävel med långa gula tänder som troligen drunknat då krondiket svämmat över sina bredder och lite till. Hon var så stolt lilla Till, fyllde hela munnen med den stora sorken i ett rejält grepp. För egen del var jag mest äcklad men försökte dölja det för henne. Tack och lov släppte hon sorken på kommando utan att jag behövde ta emot den med händerna. Jag har väl inget större emot sorkar egentligen men för stunden såg jag bara sorkfeber, bakterier och förödelse. Jag tröstar mig med att Till åtminstone inte valde att äta upp den. Det blev ingen bild på sorken och dess gula tänder. Jag kom mig helt enkelt inte för.
