Inför döden står vi alla lika
En fin dag på jobbet igen. Bortskämt bra och det enda jag har att klaga på är den försenade vårvärmen. Om jag nu ska klaga på något. Jag tänker en del på mitt jobb. På vilken förmån jag har som får jobba med min hobby och att jag faktiskt kan försörja mig på det. Jag skäms lite över det också. Över att jag tagit ”den lätta vägen” och inte riktigt drar mitt strå till stacken. Betalar skatt som alla andra gör jag förstås, och gör rätt för mig så långt jag bara kan. Det är väl bra nog. Men ändå.
Ett av mina första sommarjobb var inom hemtjänsten. Då fick man i stort sett de jobb man sökte på sommaren och i vården behövdes alltid folk. Utbildning efterfrågades inte och någon längre introduktion var det inte tal om heller. Jag vet att jag fick gå med ordinarie personal till varje vårdtagare ett pass innan jag fick klara mig själv. Så jag åkte runt med min moped på landsbygden med medicindosetter på pakethållaren och lunchmackan i jackfickan. Jag förväntades klara av att lägga om bensår, torka bajs och hantera lynniga humör. Och dricka kaffe, vilket jag ännu inte lyckats lära mig. Stryka skjortor till perfektion, laga mat och baka kanelbullar bakom rullgardiner ingick med. Eftersom hemtjänsten inte fick baka annat än matbröd och vårdtagaren visst om det åkte rullgardinen åkte ner och jag fick tydliga instruktioner om att inte säga något till min chef. Tvätta hår och lyfta gamla ur sängen med hjälp av en lift fick jag göra med. Rädslan över att trycka på fel knapp och tappa gamlingarna i golvet var överhängande liksom kväljningarna av bajslukten vid blöjbytena. Hårtvätten var rätt okej i sammanhanget. Men jag gjorde det. Alltihop. Delvis med hjärtat i halsgropen och en god portion tur tog jag mig igenom sommarjobbet utan några större missöden. Många intryck och erfarenheter rikare. Det var jobbigt och krävande men framför allt lärorikt. Men det är längesedan nu. Det är längesedan jag satt med en döende människas skrynkliga hand i min och fick höra historier om livet.
Nu för tiden glider jag runt i mitt arbete långt från det allra sårbaraste. Jag jobbar enbart med friskvård, med den delen av människors liv som tillsammans med hundarna ska lyfta och ge energi. Hobbyn som behövs som motpol till krävande arbete och annat. Visst träffar jag en och annan sargad själ men det är på ett helt annat vis. Jag behöver inte hjälpa människor med toalettbesök, inte lugna förvirrade människor som inte vet var de är eller borsta löständer. Jag behöver inte göra något av det men jag vet också att jag kanske missar något viktigt.
De sista åren min morfar levde bodde han på ett vårdhem. Han som lovat att leva till minst hundra år fick se sig besegrad av ålderdomen en bit efter nittio och jag var lite grand tillbaka till sommarjobbet som sexton åring, fast nu med en nära anhörig som vårdtagare. En älskad morfar. Än en gång satt jag med en skrynklig hand i min. Morfar hade en fin lägenhet och fantastisk personal. Personal som vårdade, tröstade och fanns till hands för alla boende dygnet runt alldeles oavsett. Som jag beundrade dem för arbetet de gjorde, så tacksam jag var över att de tog så väl hand om morfar och alla de andra. Jag skäms lite över det med. För att jag inte talade om hur mycket jag uppskattade dem. Jag skulle sagt till dem vilken fantastisk insats de gjorde. De hade förmodligen behövt höra det. ”Guds ära till dem som stannar och bär de döda till sin grav” sjunger Plura i Eldkvarn och jag vet precis vad han menar. Guds ära till dem som viger sina liv till att hjälpa andra. Till alla dem som jobbar i vården och stannar där för andras skull trots usla villkor, dålig lön och allt för lite uppskattning, och nu med pandemin i hälarna är det värre än någonsin.
Själv tränar jag hundar. Och människor. Spenderar dagarna utomhus och får mängder med frisk luft och motion på köpet. Mår så gott att jag kan klaga över lite dåligt väder. Försöker få människor och hundar att kommunicera med varandra och skapa en god relation så att hundarna senare kan bli duktiga jakt eller provhundar. Det är fint såklart, en god sak och jag vet att mitt friskvårdande arbete är en viktig del av livet det med. Fast på ett helt annat sätt. Det går inte att komma ifrån att det är långt mellan ett första pris på jaktprov och en döende människas skrynkliga hand.
