Inte så mycket nytt under solen
Töandet går fort när det väl sätter fart. Här har i stort sett all snön försvunnit på ett par dygn med hjälp av en hel del regn. Resultatet är rejäla översvämningar på åkrar och i diken men det börjar redan dra sig tillbaka. Vågar man hoppas på barmark och vårkänningar efter det tro? Jag har i alla fall hört talgoxen i flera dagar och de två små hönsen värper så det känns både lovande och hoppfullt.
För stunden har jag svårt att greppa tankarna och hitta strukturen jag så väl behöver. Lösa trådändar dyker upp här och där och små papperslappar med smått oläsliga anteckningar som jag gjort för att komma ihåg. Dessvärre hjälper inte de kryptiska stödorden jag rafsat ner när tiden gått lite. Jag kan inte för mitt liv begripa vad de betyder. På en lapp står det ”kriget kommer”. Vad i hela världen jag har menat med det har jag ingen aning om. Det närmaste jag kommit på är att det har något med min galna cockervalp att göra. Något krig är inte antågande på något plan vad jag vet men Flow kan vara lite i mesta laget ibland även om hon inte direkt är ett krig. Däremot vet jag en hund jag kände för ett antal år sedan, en söt jack russell som hette Kosmo. Som valp var han minst sagt energisk och ganska bra på att förstöra och rätt så snart blev han omdöpt av människor runt om till Kosovo, efter kriget där. Omdöpt lite med glimten i ögat tänker jag men jag är tveksam till om hans husbonde tyckte om det nya namnet när han fick höra det. Kosmo blev hur som helst en väldigt klok och förståndig hund som var till stor glädje för sin familj i många år. Flow kanske blir det med när hon växer upp lite, klok och så. Förståndig är jag mer tveksam till för hon är så fruktansvärt impulsiv, eftertänksamhet är inget som finns i hennes register. Vi har gått på fälten på dagarna nu och Flow har sprungit rakt genom översvämningarna, genom blötsnö och leriga traktorspår, ramlat i bäcken tagit sig upp igen och fortsatt som ingenting har hänt fast hon blivit helt lerig, frusit och skakat. Än så länge har jag inte sett någonting i terrängen som begränsat hennes framfart. Eller vädret. Jag förmodar att det är enbart positivt. Det bådar gott inför framtida jakter i besvärlig och utmanande terräng. Men ett lite mått av betänklighet hade nog ändå varit att önska för skaderisken är påtaglig med den framfarten hon har. Och skador på unga hundar är inte önskvärt alls. För att bromsa henne något och inte tappa kontrollen fullständigt varken över framfarten eller samarbetet så tränar vi lite kontrollerat med. Vi jobbar med att gå fint vid sidan några minuter i taget och minsann om hon inte börjar bli riktigt duktig nu. Korta sträckor. Så kör vi lite inkallningar med stark belöning och jag fortsätter belöna varje gång hon vänder om spontant och tar en repa fram till mig och pausar ett milliögonblick vid mina fötter. De korta ögonblicken där hon söker kontakt och tittar mig i ögonen är så värdefulla. Och hoppfulla. Det ska nog bli ordning på den här valpen med!
Vår fina bruna Mer är efter några dagars medicinering och vila betydlig piggare och har mindre ont. Jag kostar på mig att jubla, lite smått i alla fall, för det har gått åt rätt håll och inte blivit sämre. Mer är pigg och glad och nästan som vanligt så oron har absolut stillat sig en del. Nu hoppas vi på att få ytterligare provresultat i början på veckan så får vi se hur vi går vidare efter det.
Min allra första golden, tillika första retriever var också en hund som fick många namn på vägen. Dock kallades hon aldrig ”kriget” då hon var lugn och stadig och den sista att vara till besvär. Däremot var hon ett matvrak utan dess like och det orsakade en del oro genom åren. Som när hon åt upp två kilo smågodis som skulle har fördelats i påskägg till ett helt gäng barn. Det enda hon lämnade kvar i botten på den stora påsen var en punchpralin. En annan gång åt hon upp TVÅ HELA PLÅTAR med halvjästa bullar men överlevde som tur var det med. De senaste åren kallades hon mest för ”fikahunden” för hon hade en märklig förmåga att dyka upp lagom till det var fikadags eller korvgrillning. Träningen var hon inte så noga med men efterföljande fika ville hon för allt i världen inte missa.
