It’s all about the timing

Bara en halv flock hemma. Grabbarna åkte med slottsherren till jobbet. Jag njuter av det uppkomna lugnet och den svala lite molniga morgonen. Sol i alla ära men molnskyar uppskattas med. Variationen. Snart tar arbetsdagen vid. Ser fram emot den och de möten den kommer att innebära. Med både två och fyrbenta. Kvällens kurs är planerad, upplägget klart och en ”sistaminuten” funktionär inringd för att genomförandet ska bli som jag tänkt. Så glad för det, över att ha människor runt mig att höra av mig till när det brådskar. Det är fint. Nu ska jag bara se till att inga små rådjurskid blivit placerade i markerna där vi tänkt hålla till med. Då får planen revideras och jag får tänka om och ta till reservplanen. Alltid bra att ha en sådan i bakfickan. Den svarta unghunden kommer släntrande med den stora mjukishunden i sett stadig grepp och ätter framtassarna i mitt knä. Kan jag få lit uppmärksamhet, tack är hennes budskap och jag klappar henne såklart och säger att vi ska gå ut alldeles strax. Jag ska bara..

Att ha en reservplan när man tränar är också bra. Fast det kanske inte handlar som mycket om en reservplan i egentlig mening utan mer om att vara fri i tanken, läsa hunden och agera därefter. Så reservplanen får väl vara just den. Flexibiliteten och att vara beredd på att tänka nytt. Att träna tillsammans med en hund är riktigt bra mental träning. Låta fokusbubblan ta form runt sig själv och hunden och utesluta omvärlden för en stund. Mindfulness. När jag tränar dolda linjer blir det allra tydligast. Jag gillar det för det sätter mig på prov. Det sätter hunden på prov också förstås men allra mest mig. För hunden har i det läget inget annat att gå på än mina instruktioner. Än det jag lärt den. Med andra ord måste jag vara väldigt tydlig och extremt fokuserad. Det är mitt ansvar att få hunden att förstå vad jag vill och jag måste ha gjort mig förtjänt av att hunden litar på mig. Byggt relationen. Kunna kommunicera. Och ha tränat en väldig massa grunder. Inför varje skick har jag ett litet genomgång med mig själv, utöver själva startritualen och skicket. Det är den förberedelsen jag gör först. Jag tänker på vind, eventuella fällor och svårighetsgraden på övningen för just det hunden jag har med mig. Det sista avgör hur bred jag tycker korridoren ut mot målet får vara, var mitt ”okej-läge” ligger och hur mycket ”fel” jag godkänner. Sedan ser jag till att vara disciplinerad, ha en genomtänkt tanke, hålla mig till planen och mentalt vara tio meter före hunden genom hela linjen. Så jag är beredd och agerar snabbt och direkt när och om det behövs. Det är mycket att tänka på och känna in men väldigt stimulerande och utvecklande, och något av det absolut roligaste jag vet.