Jag har så många hundar att upptäcka

Och maj bara fortsätter. Strålande sol från blå himmel kryddad med tussar av vita moln. Visst, lite kallt i vinden stundtals men ändå ren pch skär majmagi. Liljekonvaljerna är i sin vackraste blomning men snart på väg förbi men istället ser jag hundkex och midsommarblomster kraftfullt ta fart i vägkanter och på skogsängar. När något vissnar tar något annat vid. Något nytt vackert att upptäcka avlöser hela tiden något annat, Jag är lite fundersam denna maj bara. En aning bekymrad. För jag saknar sädesärlorna, tranorna och svalorna. En och annan har stannat till en stund men inte mer än så. Jag giller inte den sortens förändringar eftersom jag inte vet vad de egentligen beror på och det i sin tur får mig att tänka på förändringar i naturen och klimatkris och miljöförstöring. Därför blev jag lite glad häromdagen, en aning lättad faktiskt, då en svala flög in genom det lilla fönstret under snedtaket och överraskade mig med ett besök på övervåningen. Jag tror den letade boplats och det gladde mig. Sedan kanske inte valet av ny bostad var det allra bästa för all del men jag gillade att den var här. Jag lyckades få ut den efter en stund med alla fönster på vid gavel. Några dagar senare såg jag den leta under taknocken igen. Jag har inga garantier för att det är samma svalas förstås men jag vill tro det. Kanske den bygger någonstans under slottets tak och gör mig glad. Mig och lilla Till för hon följer den ensamma svalen med intresse och glöd. Fullt fokuserad står hon blick still och följer den lilla fågels snabba vingslag och flygrutter över hundgården och fältet. Vi är båda glada att den är här. Fast en svala gör ingen sommar så jag hoppas den har en partner någonstans. Att dela bo med.

Vi åt en god lunch vi slussarna i Trollhättan häromdagen. Fick lite semestervibbar och njöt en stund i solen med räksallad och utsikt över slussen och människor och båtar. Hundar med förstås, glada, pigga käcka hundar av olika färg och form som glatt spatserade längs kajkanten. Ett riktigt stort skepp kom det med, ett fraktfartyg av något slag som såg helt galet för stort ut för att kunna passera genom slussen. Det var det inte. Det gick precis. Människorna samlades snabbt längs slusskanten för att följa slussningen på nära håll. Vi med fast vi tog plats bland syreneren på en höjd med bra sikt ner över skeppet och slussningen. De flesta var fokuserade på skeppet men jag såg mest hundarna. Jag har så många hundar att uppräcka! Jag såg de två korthåriga taxarna som tvinnade sina koppel runt varandra när de försökte få sin ägare att skynda på steget, jag såg de två chihuahuablandningarna som försökte gömma sig bland familjens ben när en Westie ivrigt påhejade av sin matte släpptes fram för att hälsa på de två blyga stackarna som inget hellre ville än att just slippa bekanta sig med den i och för sig väldigt söta westien. Så var där en huskyblandning, en blue roan cockerspaniel och några hundar till som Westien absolut också behövde få hälsa på enligt matten. Sedan kom han. Med svansen i topp och ett vältrimmat skägg runt sitt söta ansikte trippade han fram längs kajkanten med en värdighet får hundar förunnat. Så självklar och så bedårande. Jag såg honom från höjden och var tvungen att avbryta slottsherren mitt i slussningen för att ivrigt peka ner för bergskanten och säga: ”Där! Ser du? ” så han säkert inte skulle missa. För där gick världens mest självklara och sötaste jack russelterrier jag någonsin sett. Han med det vältrimmade skägget och den självklara attityden. En sådan där som vi bara måste ha i vår flock någon gång i livet.

Jag har verkligen så många hundar kvar att upptäcka.