”Jag har sett de torra fröna gro till slut. Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut” – Karin Boye

Så var det hon igen då. Hon den svarta lilla storasystern med järnviljan. Min bästa läromästare. Hon går inte av för hackor direkt den. En fantastisk liten hund men ack så krävande. Det som är hennes styrka är också lite av hennes fall tänker jag, fast det är hon såklart inte det minsta medveten om själv, det är bara jag som upplever det så. Och slottsherren lite grand. Det handlar om det som kallas hårdheten i mentala termer, på hundar, skalan som går från vek till måttligt hård vidare till hård. Förmågan att skapa minnesbilder. Jag kan inte uttala mig om exakt var på skalan Lass hamnar men jag vet helt säkert att det inte är åt det veka hållet i alla fall. Tvärtom och det gör henne aningen mer krävande. Såklart. Det gör också att hon har en extra styrka och inte viker ner sig eller kroknar när vi behöver ta tag i henne eller göra om en uppgift flera gånger. Hon tycker bara det blir häftigare och roligare. Som jag skrivit tidigare så gäller det att inte ge henne lillfingertoppen för då använder hon tillfället direkt. Det behövs också många repetitioner i allt, särskilt i vanlig hederlig stadga för i hennes värld är felet hon blev tillrättavisad för en stund tidigare redan bortglömt igen. Lass skiljer sig lite från våra andra hundar där, hon är inte så mjuk som dem och skapar därför inte minnesbilder lika lätt. Inte det som blev jobbigt och i alla fall. Det är väldigt bra på väldigt många sätt med den tåligheten men kräver mycket träning och många repetitioner för att saker ska sätta sig. När det väl gjort tror jag däremot det håller och blir väldigt pålitligt och stabilt. Vi ska bara a oss dit först. Hon kräver inte heller lika mycket fingertoppskänsla av mig som mina mjukare hundar gör, tvärtom har jag ”råd” att göra fel många gånger utan att hon går ner sig eller blir tveksam så på det sättet blir träningen faktiskt lite enklare. Det är bara att göra om igen, och igen, Lass tittar mig i ögonen utan att vända bort blicken och ställer upp på ett nytt försök. Men visst kan det vara fruktansvärt frustrerande emellanåt, med alla de där påminnelserna och upprepningarna, med att ständigt behöva vara steget före och inte ge efter för den bedjande cockerblicken. Hur svårt kan det vara?

Besta har fått ta av sig tratten nu och genast blev livet lite lättare. För mig. För jag slipper blåmärken på vaderna när trattens kanter trycks in i mina ben när Betsa ska fram någonstans och vi slipper skavt mot dörrkarmarna när hon skyndar sig fram totalt utan hänsyn till tratten. Bara det att slippa ta den av och på varje gång ska ut är skönt. Självklart tycker Besta säkert det är skönt att bli av med de hon med även om efter de två första dagarnas invänjning inte verkar ha tänkt på tratten som ett hinder eller något som varit i vägen. Hon har lärt sig hantera den på ett ypperligt sätt, äta och dricka med den på och till och med fått det att fungera att tugga ben utan att kunna hålla fast benet med framtassarna. Jag funderar på det lite grand, hur en del hundar så snabbt vänjer sig vid tratten och inte verkar se den som ett hinder. Hur anpassning kan gå så fort och enkelt. När jag ser det kan jag också förstå tanken i det som en del menar på när de säger att en hund utan vidare kan leva och ha ett fullgott liv även om den skulle förlora till exempel ett ben eller två. Att de snabbt anpassar sig till ett liv med förre ben och kanske hjälpmedel och lever utmärkt. Jag kan förstå resonemanget i det och det kan hända att många hundar skulle göra det men jag gillar det inte ändå. Absolut inte. För hur ska vi vet vad de egentligen känner? Jag tycker hundar ska ha fyra ben och kunna ta sig fram utan hjälpmedel och står inte riktigt ut med tanken på att de ska behöva anpassa sig till ett sådant liv. En tratt är tillfällig och på övergående, det är inte ett förlorat ben eller två tänker jag.

Unga Pal har fått lite träning det senaste han med. På vatten och land. Han är så rolig att träna tillsammans med och jag känner hur glad jag bli bara av att tänka på det. Det är nästan pinsamt när någon frågar mig vad jag tycker om honom och hur det går i utbildning av honom för jag känner direkt hur ett leende klistrar sig fast i mitt ansikte och varken går att hejda eller dölja. Inget pokerface här inte. Han har något extra Pal, något som stämmer otroligt väl överens med mig. Gode Gud låta honom får vara frisk och hel tänker jag även om jag vet att det är banalt att fråga efter en sådan sak i en värld där det finns betydligt allvarligare saker som behöver prioriteras. Men i alla fall.