Jag kan ha fel

Det är så mycket jag inte vet tänker jag och tittar på min svarta hund när hon kommer tillbaka med dummybollen. Om hundar och så. Ändå vet jag nog rätt mycket för jag har delat stora delar av mitt liv med väldigt många hundar. Men på något märkligt visste jag nästan mest alldeles i början. När jag inte lärt känna så många hundar än. Det blev liksom svårare efter det, för ju fler jag lärde känna desto fler olika individer träffade jag på. Som ville olika. Kände olika. Så det jag var säker på inledningsvis är jag inte alls säker på  längre. Däremot är jag säker på att jag är bättre på att vara mer ödmjuk inför olika hundars personlighet och hur jag ska bemöta dem. Huruvida det jag tror om dem stämmer får jag däremot aldrig reda på förstås, det får stanna vid kvalificerade gissningar och “känsla”. För jag kan ha fel.

För någon dag sedan läste jag ett inlägg av en duktig lydnadsdomare som varit på domarkonferens där de tagit upp det där med att lyfta fram glädjen. Glädjen i samarbetet mellan hund och förare. Och det känns såklart självklart och jätteviktigt och även om jag inte alls håller på med tävlingslydnad så begriper jag att det är just det jag vill se i all hundträning. Teamwork med glädje och samarbete mellan hund och förare. Men så skriver hon också hur svårt det är att skilja mellan glädje och lättnad hos en hund. Alltså “riktig” glädje och den glädje som kommer från lättnaden över att slippa obehag. Det träffar mig lite som en sten på stortån. För hur ser det egentligen ut i fågelhundsvärlden där jag håller till? Vet vi vad vi egentligen ser? Det är svårt att se skillnaden även för en med väl tränat “hundöga”. Är glädjen som kommer av lättnad mindre värd? Det är den förstås om det som föregåtts av lättnaden varit något hemskt. Fast “äkta” glädje ropar inte alltid högt heller för den delen. Glädjeyttringar ter sig olika hos olika individer. Som hund kan man vara riktigt glad även om man har alla fyra tassar på marken och viftar med svajande låg svans. Andra studsar och hoppar. Om man låter dem göra det. En del av våra retrievers har en förmåga att se ut som de sålt smöret och tappat pengarna utan någon synlig anledning överhuvudtaget. Är de så olyckliga som de ser ut då? Är hunden glad av lättnad över att slippa press när den löst övningen eller är den glad av ren lycka över att få hämta apporten och få belöning av en nöjd förare? Säg det den som vet. Själv med mina egna hundar tror jag mig “veta” ändå. För jag vet hur jag tränar dem, vad jag har för grundsyn i hundträningen och vart min etiska kompass pekar. Jag hoppas och tror att det är glädje på riktigt. Men jag kan ha fel där med. Såklart.

Jag släpper mina filosofiska funderingar och lagar mat istället. Viker ut mitt väl vikta folieark och lägger det över gratängen i ugnen. Det har hängt med ett tag nu. Slottsherrens skrattar åt mig när han ser foliebiten. Tycker nog jag är snål i överkant och då är det ändå han som är den mest sparsamma i vårt slott. Det känns så onödigt att slänga fungerande aluminiumfolie tycker jag. Har inte matrester klibbat fast på folien på sig så viker jag omsorgsfullt ihop arket och lägger i lådan till nästa gång tillsammans med de ursköljda och torkade tre liters fryspåsarna medan slottsherren fnyser. Vi har lite olika tankar om bakterier med slottsherren och jag, där min inställning till dem är av det lite mer avslappnade slaget. Men jag kan ha fel. Om bakterier. Så jag sparar bara påsar den enbart vistats bröd i. För säkerhets skull. I de bistra tiderna som råder nu är det väl rent av lite inne att spara och återanvända och även om aluminiumfolie och några påsar inte lär försätta oss i konkurs så känns det bra. Lite för miljön med. Många bäckar små som bekant. Fast det hjälper föga mot elräkningen när den dimper ner i brevlådan förstås. Sedan dricker vi te och kaffe och äter en god köpt semla en helt vanlig tisdagskväll och slottsherren säger att det var nog onödigt av honom att köpa semlor på hemvägen för semlor är inte billiga precis. Och inte är de nyttiga heller. Om vi nu ska spara. Det gör inget säger jag för semlorna går på en annan kassa och hälsosamma kan vi vara vilken dag som helst. Så äter vi vidare med välbehag, utan ett uns dåligt samvete och funderar inte mer över det. Nästan.

Jag tar in hundarna för kvällen med. Inte för att de var ute tills nu men för att de varit i dagavdelningen och nu får komma in i kvälls och nattavdelningen och rulla ihop sig i hög i de mjuka bäddarna under trappan. De som vill, de andra kan välja egen bädd i rummet intill om det är så. Jag smyger in den gula valpen i köket med. Fast hon är i ärlighetens namn inte särskilt bra alls på att smyga så det går nog ingen förbi att den klumpiga valpen som egentligen är en unghund får extra förmåner utöver de andra. Slottsherren tittar åt valpens och mitt håll men han säger inget. Hade han sagt något hade det varit något i stil med “nu är det väl dags du slutar skämma bort henne och inser att hon inte är en liten valp längre.” Jag är glad att han är tyst för jag vill inte bli påmind om att valpen håller på att växa ifrån mig. Ändå drömmer jag om att få flera valpfria år på raken, om att unghundarna vi har nu ska växa till sig så vi får njuta några år av vuxna välartade hundar som inte kissar inne och gör det jag tänker att de ska göra utan att jag ens behöver säga det till dem. Den kommunikationen. Fast jag har svårt att se att det kommer att bli så, erfarenheten säger att det är en omöjlighet och att det här slottet inte klarar sig utan valp mer än högts ett år i taget och knappt det. Det ska bli annorlunda med det nu lovar jag mig själv. Men jag kan ha fel.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top