“Vi har alle to liv. Det andet starter i det sekund vi indser, at vi kun har et” – Tom Hiddleston

Den gula valpen hoppar upp med frambenen i mitt knä och munnen full av mjuk baseboll från Ikea när jag sitter och jobbar. “Se mig-säger hon, och kasta bollen så vi kan leka lite”. Jag kikar upp från bokföringen jag håller på med och flyttar glasögonen från nästippen upp på huvudet. “En gång då” säger jag till valpen och kastar i väg den mjuka bollen över över golvet och säger “ta den” till valpen som kastar sig i väg över köksgolvet, sladdar in i vattenskålen och far in under barstolen där bollen hamnat och tillbaka igen över den nytillkomna översvämningen. Med blöta tassar hoppar hon upp mot mitt ben igen. Jättenöjd. Jag blir jätteblöt men klappar uppmuntrande valpen på huvudet och säger att hon är den finaste i världen. Såklart. Valpen sätter sig tillrätta på golvet intill min stol och vill lite mer. Nu vill hon bli klappad. Få lite närhet. Så vi sitter så en stund, jag med en hand på tangentbordet och halva sinnet i arbetet och den andra halvan och handen hos valpen. Efter en stund hukar hon sig lite och talar om för mig att nu får jag minsann nöja mig med klappandet för hon behöver vila och så rullar hon ihop sig i bädden vid mina fötter. Hon har uppfostrat mig bra den lilla tänker jag medan jag fyller på te i min mugg innan jag fortsätter arbetet vid datorn till valpens snarkande. Vi kommer garanterat att ha mycket roligt tillsammans framöver.

Idag har solen varit här. Nästan hela dagen. Några av barnbarnen med. Då är det full rulle och jag får bra träning i multitasking när det ska serveras saft, bakas, plockas fram pennor och papper och pratas. Samtidigt. Inte helt oväntat behöver någon akut en smörgås med, för att inte förgås av hunger alternativt tappa humöret fullständigt. De är underbara såklart. Söta som solar och alldeles ljuvliga. Det är bara det att jag inte är så bra på multitasking längre och dessutom aldrig varit något vidare på att hålla igång tre konversationer samtidigt. Timmarna tillsammans går rasande fort hur som helst och efteråt går jag ut i skogen och tystnaden med några av hundarna för att andas och ta in de sista resterna av solljuset och jag tänker att jag verkligen har ett rikt liv. På så många plan.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top