Jag spelar för livet med bultande hjärta. Och själen är breddfylld av glädje och sorg- Sofia Karlsson

Det regnar och det känns helt fantastiskt. Svalt och nödvändigt. Det hade behövts mer förstås. Mängder. Men jag är glad för det lilla. Absolut bättre än inget. Fast nu har du slutat. Regnet. Och efterlämnat en kort stund av friskhet och luft lite lättare att andas tills dess att värmen smög tillbaka och lämnade mig och landskapet i ett vått varmt omslag. Hundra procent luftfuktighet eller något åt det hållet. Det skrämmer mig lite att juni skenat vidare så fort. Bara några dagar kvar tills vi tar klivet in i juli och den riktiga högsommaren. Årets ljusaste dygn har redan passerat och i stort sett halva det nya året med det. Det är mycket som redan passerat, betydligt mer än halva mitt liv bland annat tänker jag och riktar blicken framåt. Hur i helvete bromsar man? Jag njuter med förstås, även om det går fort, ,är delaktig i varje dag och försöker ta in de små stunderna. Ögonblicken som passerar förbi i ögonvrån. Jag vill fånga lugnet, enkelheten, lyckan och tiden och krama en valp i min famn. Hitta balansen och det ouppnåeliga lagom och hålla det kvar. Snälla, kan någon tala om hur man gör?

Gulliga Lillie löper nu. Inget är direkt lagom med det. Ärligt är det mest till besvär. Men bra på ett vis för det förklarar hennes bristande fokus och splittrade koncentration de senaste veckorna En bortförklaring igen. Javisst. Men den känns ändå rätt relevant. Jag vet inte vad det är som är annorlunda med tikarna i vår flock för andras tikar brukar synkronisera sina löp. De som lever tillsammans. Åtminstone berättas det om att det är så. Men inte i vår flock. Här verkar tikarna göra sitt yttersta för att sprida ut löpen med två månaders intervall över hela året och glatt hoppa fram och tillbaka i löpintervaller. Så att vi aldrig riktigt ska veta. Det är bara att bita i det sura äpplet och klargöra för sig själv att det är sådant man får räkna med när man har tikar. Sex stycken till och med. Helt och hållet självförvållat. Jag vet.

Idag drog ännu ett av sommarens träningsläger igång. Ytterligare ett gäng härliga hundar och förare mötte upp i resterna av regnet. Det är sådana här dagar jag fullkomligt älskar mitt jobb. När jag får gå all in och deltagarna gör det samma prestigelöst men engagerat och målinriktat I alla fall var det så jag upplevde dagen. Imorgon jobbar vi metodiskt vidare med hundarna och fördjupar oss lite till. Det är i alla fall min plan men planen är gjord för att revideras om så skulle behövas. Inget är skrivet i sten förstås för så mycket beror på svaren hundarna ger oss och vilka resultat vi får. Så är det med hundar och människor. Ingen är den andra lik. Kanske snarlik i bästa fall.

Jag hade en gnutta ork över när arbetsdagen var slut och till det en rejäl dos motivation så jag tog den unga gula med för en kort träningssession. Hon är ändrat sig mycket den sista månaden. Från en aning laidback och en smula trög till kvick, smidig och skärpt. Jag får passa mig lite nu så jag inte tappar greppet om henne i svängarna, inte låta henne glida mig ur händerna. Hennes ett årsdag har passerat utan några större händelser eller förändringar. Vi jobbar vidare framåt mot glöd och passion. Jag tar och ger efter och vi leker och lär. För livet hoppas jag.