Jakthjärta
Mätt och belåten efter en god adventsmiddag i långkalsonger och ulltröja i slottet sätter jag mig ner vid datorn med lite vitvinsglögg anno 1895. Slottsherren kokar knäck och passar så bra vid spisen, valpen är hyfsat lugn, åtminstone mätt i cockervalpsmått och Larsson och Lyra följer knäckkokningen med stort intresse. De andra hundarna sover sött. Middagen ikväll var speciell, alldeles väldigt speciell faktiskt. Vi har tagit det hela vägen nu och ätit en middag av det slottet själv producerat. I bästa Mandelmanns anda. För första gången har en egenuppfödd kanin som levt ett fritt och härligt kaninliv till den sköts av slottsherren för en tid sedan blivit en god middag. Vi valde att göra ”pulled rabbit” av den och efter några timmar i järngrytan i ugnen i god lag serverades köttet till potatismos, sky och lingongele. Och en paradpilsner från Mellerud. Det smakade fantastiskt bra! Ännu bättre smakar det när vi vet att köttet fötts upp fritt och naturligt med möjlighet för kaninen att få utlopp för alla sin instinkter. Kaninkött är dessutom klimatsmart, magert och med hög proteinhalt. Med andra ord kan det inte bli bättre. Det känns rätt och riktigt att kunna producera sitt eget kött. Framöver får vi pröva oss fram med olika kaninrecept och hitta våra favoriter. Det vi åt idag är redan med på favoritlistan och jag avvaktar med att bli vegetarian ännu ett tag. Jag förlorar mig istället i drömmarna och ser min framtid som alternativ kaninproducent med lyckliga kaniner i stora hägn. Självklart utan hök och rävbesök, kaninpest, gulsot och annat elände.
I den bästa av världar, det vill säga den vi lever i, så får vi dessutom användning av våra spaniels till kaninjakten. De får söka och stöta, träna stadga och apportera de kaninerna som fälls. Kanske inte som riktig kaninjakt på Gotland men så nära vi kan komma här hemma runt slottet. Och den möjligheten är betydligt bättre än ingen möjlighet alls. Det ger erfarenhet. På jaktprovet i höstas då Lyra fick sitt första pris fälldes inte mindre än fem olika viltslag så allt man får möjlighet att pröva hundarna på är såklart guld värt. På provet fick Lyra apportera en fasan och stöta en sothöna. Hunden före fälldes det en stor fälthare för, som tur var så var den hunden en rejäl springer spaniel och haren bärgades utan bekymmer. Lilla Lyra hade troligen löst det hon med men den kunde ha blivit tufft att få hem haren hela vägen i den snåriga terrängen. Men finns viljan så. Det var också något domarna tog upp i sin sammanfattande kritik. Att Lyra hade stor vilja och stort ”jakthjärta”. Själv hade jag inte hört just ”jakthjärta” innan men jag fastnade direkt för begreppet och innebörden. För precis så är det med våra hundar, de har ett stort jakthjärta och stor vilja att finna, stöta och apportera viltet som fälls. Och det gör det så tacksamt att jobba tillsammans med dem. Det känns också bra i mitt eget jakthjärta med ”minijakterna” och köttet som tas tillvara här hemma på slottet. Helheten.
Sedan i fredags löper lilla Lyra. Vi(läs jag) jublar över att det äntligen är igång och för att ännu ett steg tagits mot Kopparhults första cockerkull. Vi hoppas att allt går som planerat och att vi får en fin kull valpar på vårkanten. Förhoppningsvis tycker Lyra att det är en lika god ide som oss med en kull och ställer villigt upp på både parning och valppassning. Skam vore det väl annars.
