Knowledge is the best remedy
Våren kommer långsamt i år. Kylan hänger i och nätterna är fortfarande frostiga. Dagarna delas just nu med solen och isiga nordliga vindar. Det finns hopp ändå. Fast inte får våra söta krokusar som jag var så glad för. De jämnades med marken av betande rådjuren under påsk. Endast en lila liten krokus står ensam kvar på gräsmattan.
Det kyliga vädret i helgen gjorde att lusten för det arbete jag tänkt mig göra i växthus och pallkragar frös inne. Jag tränande hund istället vilket inte är att förringa. Idag jag gick ändå ner till växthuset för att kolla läget. Jag plockade lite bland vissna jordgubbsblad och förra årets majs och rensade undan en del. En kort stund bara men upplevelsen var fin. Tillfredsställelse så snart händerna kom i jorden. Det är något visst med odling och jord. Det finns få saker jag vilar så bra i som när jag påtar i jorden. Nu vaknade längtan ordentligt så lediga stunder kommer nog att spenderas med jorden och odlingsbänkana den närmaste tiden.
Morgonen idag och starten på den nya veckan, som blev en dag förskjuten på grund av gårdagens helgdag, inledde jag med att lyssna på ett par youtubeklipp med Peder Fredricsson och en stor mugg te. Få elitidrottare inspirerar mig så mycket som han gör. En kort intervju och jag lyssnar, nickar medhållande och känner mig strukturerad, fokuserad och beredd på att ta tag i vilka hinder som helst. En bra kick rakt in i veckan med andra ord.
Sedan följde morgonpromenad och träning av hundar i tur och ordning. Det är fint att träna hund på arbetstid. Lite oklart bara var pengarna rullar in de stunderna. Pocketcockern fick en kort stunds träning i kaninhägnet. Full rulle på både kaniner och hund men pocketcockern var lydig på signalerna och behärskade sig bra. Jag önskar lite bättre kontakt efter själva stöten men är glad över stadgan hon visade. Det lär bli åka av när jag hänger med henne på jakt men jag behöver i alla fall inte betvivla en sekund över om hon kommer att jaga eller inte. Och det kan ju vara bra förstås. Den svarta unga fortsatte sin basicträning och idag satte vi ihop ut och höger under samma träningspass. Lite förvirrande tyckte den svarta men hon blev väldigt glad när hon klurade ut vad jag ville och det blev rätt. När vi hade tränat en stund blev det några mer frigörande markeringskast och lite lek innan vi samlade ihop oss och lade ut dirigeringspunkter till fröken Vi. Fem utlagda apporter senare gick vi hem och jag bytte hund. Goldenfröken drillades på nyss nämnda dolda dirigeringar och gick så bra så jag genast drömde mig bort till storslagna provstarter och annat. En fin känsla med andra ord. Jag vill dra mig till minnes att det troligen varit så här med tidigare hundar med, särskilt med goldenhundarna, träningen och stabiliteten har varit lite vinglig och osäker de första åren för att sedan nå oanade höjder av säkerhet när de passerat tre års ålder och lite till. Det är säkert detsamma vi upplever med Vi nu, mognaden och träningen har kommit ikapp varandra och nu är hon övertygade i sitt arbete. Mestadels i alla fall. Undantag, bortförklaringar och dåliga dagar finns det alltid av någon anledning. Även om jag lyckas glömma bort det där med mognad och hur lång tid det egentligen tar att träna en hund till en nivån när man känner riktig trygghet och tillit är ändå vetskapen om det bra att bära med sig. Att varje hund behöver ha sin tid och att det i slutänden kan bli långt mycket bättre än vad vi någonsin trodde efter vägen. Jag som själv är en mästare på att kritiskt granska både mig själv och mina hundar blir lika förvånad varje gång när jag upplever resultaten som faktiskt kommer med tiden. Det är i och för sig helt okej att överraskas av en sådan sak men jag borde kanske lära mig att inte döma så hårt under resans gång.
Eftersom dagarna är så långa nu när vårljuset flödar över oss så hann jag med en ordentligt tur med den gule och Mer också. Och faktiskt en sväng till med pocketcockern. Egentid på tu man hand blev det för henne och mig. Uppskattat av oss båda. Vi kramar ur det sista ur spanielsäsongen bäst vi kan nu så körde ett sökpass idag med. Glad i hågen kastade sig den lilla ut i arbetet med bra tryck under tassarna. Jag hade nästan svårt att hänga med i svängarna och pipan gick stundtals varm. Närkontakt och en stöt på en morkulla blev det med men cockern var så engagerad i söket och vittringen att hon missade uppfloget. Så kan det gå. Koncentration och fokus var det åtminstone inget fel på, inte pocketcockerns i alla fall, själv var jag väl som alltid något disträ. Undrar om det finns någon bot och bättring för det?
Påskhelgen avslutades med valpträff för goldenkullen som hunnit blir sex månader. Så roligt att se dem igen! Ett gäng fina hundar på väg ur valpstadiet in i ”slyngelåldern”. Det är väldigt intressant att se hur valpar i olika kullar blir, vad föräldradjuren nedärver och hur lika, eller olika, syskonen blir. Än så länge är det allt för tidigt att säga något om den här kullen men visst anade vi några röda trådar. Syskonen var ganska tydligt indelade i två grupper där de liknade varandra både till utseendet och sättet i respektive grupp. Vad det betyder för framtiden återstår att se men jag iakttar och noterar så följer vi upp det vid nästa träff och de träffar som kommer efter det. Det känns väldigt roligt att äntligen ha en kull att följa igen och efter igår känner jag mig hoppfull och glad, både över det valparna visade upp men också över deras fina ägare som förvaltar dem så fint. Det känns bra det här!
