Kura skymning
Det är gott gry i valpen. Hon vet att gräva sig ner i det höga döda gräset för att få fatt i fasanvittringen och leta intensivt till fågeln dyker upp. Hon röjer runt rejält och stoppas inte av terrängen. Det gillar jag! Möjligen gillar jag något mindre hennes egna påhitt, som vid en snabb rastning idag då hon försvann runt slottets hörn och blev borta. Jag fick hämta henne nere vid fasanhägnet där hon var i full färd med att äta majs och få fart på fasanerna. Jahapp. Hon är oväntat vig också fast hon mest liknar en köttbulle i färg och form. Smidigt gör hon ett snabbt jämfotahopp och sätter sig på en av de höga stolarna vid köksön. Det är självlärt det med, vi har INGA hundar på stolarna. Undantaget Rota tydligen. Jag bytte trötta sommarblommor mot ljung och lite höstfägring i den stora höga krukan utanför butiken idag. Och trodde jag skulle kunna göra det utan nygrävda gropar i jorden. Att jorden var i krukan och krukan var hög bekymrade inte valpen. Ett smidigt jämfotahopp igen så satt hon mitt i jorden och ljungen. Tröstlöst.
Jag tränar Bäst igen och det är jätteroligt. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska få tillbaka honom på mattan just nu. Ett par månaders vila gör gott för hundarna är det många som säger. Jag brukar hålla med om det men jag känner mig tveksam till om det gäller min gula hund. Intensiteten är så hög för stunden att det nästan kokar över. Jag försöker dämpa det genom att jag är om något ännu mer lugn och tydlig än vad jag brukar vara. Långsamma rörelser och tydliga besked och krav. Inga problem säger Bäst och tar allt med ytterligare än klackspark. Jag måste säga att jag avundas hans inställning. Jag vill också ha en sådan superkraft. Vi tränar lite extra på koncentrationsövningar, för att få ner farten och försöka starta upp träningen något kontrollerat så hältan inte spricker upp igen. Närsöksövningar och hålla området passar bra. Ikväll fick Bäst leta tennisbollar i det avgränsade området med högt dött gräs där Rota tidigare letade fasanvittring. Krävande, utmanade och nyttigt. Femton minuters träning där varje dag så borde den gule bli mästare på att hålla området och leta tight. Så ska det bara göras också.
Det samma gäller de två röda vinbärsbuskarna jag köpte på rea. Halva priset på alla bärbuskar så här på hösten gör att åtminstone inte jag kan låta bli. Nu behöver de ner i jorden med. På lämpligt ställe. Det får bli en dag när andan faller på och platsen känns självklar. För nu ska jag kura skymning lite och vila en stund över en kopp te och nybakad äpplepaj. Tyvärr är inte äpplena från egen trädgård då slottets enda äppleträd blev helt utan frukt i år. Kanske borde vi tänka på att plantera en ersättare? Det är fint med egna äpplen och passande till ett slott. Jag tror jag skulle välja Aroma i såfall, de passar både till bak och matlagning och att äta precis som de är.
I en artikel på Sydveds hemsida hittade jag förresten följande text angående att kura skymning. Tora Wall folklorist vid Nordiska Museet säger:
”Att ”kura skymning” eller ”sitta huk”, som man också sade, handlade alltså snarare om att få sitta ner och vila en stund, än att ta skydd eller förbereda sig för mörkret. Seden att kura skymning har förekommit i hela landet och har också flera andra olika benämningar. I Västergötland kallade man det till exempel för att ”mörska kvällen”.
I det skumma skymningsljuset blev det svårare att utföra något egentligt arbete, samtidigt som man gärna ville dra ut på tiden så långt som möjligt innan man tände eld, ljus eller tjärstickor.
– I dag tar vi ljuset för givet. Men förr i världen kostade det tid, energi och pengar. Att få ihop ved till brasan var
arbetsamt och vaxljus kostade en förmögenhet. På landsbygden var det istället vanligt att man använde tjärstickor som fick stå och brinna i en ställning. Ofta var det barnens jobb att vakta stickorna och byta ut dem i takt med att de brann upp, berättar Tora Wall.
Hur långt bakåt i tiden som traditionen att kura skymning sträcker sig, vet inte historieforskarna. Inte heller känner man till särskilt mycket om vad folk egentligen gjorde eller pratade om. Seden tillämpades främst på landsbygden och dokumentationen är blygsam. När industrialiseringen kom, folk flyttade in till staden och elektriciteten fick fotfäste så försvann också bruket relativt fort.
Men det kuras fortfarande skymning i vår tid, särskilt bland kulturfolk. Under den årliga Biblioteksveckan brukar det bland annat anordnas högläsning för vuxna i skymningen.
– Att kura skymning blir helt enkelt ett sätt att hitta en paus i en stressig vardag. Vår nostalgiska idé om en tid när man levde närmare varandra och kunde umgås en stund i stillhet är väldigt tacksam i ett samhälle där vi skulle kunna jobba dygnet runt”
Det värt att tänkas över och det är definitivt värt att kura skymning en stund varje dag nu när mörkret tar allt mer plats tänker jag.
