Don’t call it a dream, call it a plan
Det är nog den sista dagen i vitt på ett tag. Temperaturerna har kämpat en bra bit över nollstrecket och det droppar och töar. Jag är lite sur över det, lite förskräckt över vad som som dolts i snö, arbetet det kommer ge mig när allt kommer upp till ytan igen. Alla löven och de korta mörka dagarna. Men jag hade glömt hur mjukt vinden från sydväst smeker mitt ansikte, hur skönt det ändå är att slippa både tumvantar och värmekuddar när jag jobbar med hundarna och hur gott några plusgrader ändå kan göra för kroppen och sinnet. Det är kanske inte så dumt med lite mildväder i alla fall tänker jag medan jag tuggar på några oliver i väntan på middagsmaten.
Valpen vid mina fötter ikväll och gulliga Lillie bredvid. Hon slipper tratten nu, Lillie, men istället har hon varit iväg på djursjukhuset och opererat bort en tand efter en rejäl fraktur. Tanden hade gått hela av på det långa hållet utan att vi har en aning om hur det gått till. Förmodligen har en stendjävel varit i vägen i ett upptag i någon av alla höstens apporteringstillfällen. Hon är snabb där Lillie, kastar sig handlöst efter vilt och dummie och plockar upp i farten så det är väl inte så konstigt att det går fel ibland. Fast det var lite märkligt att lyckas dela tanden på det hållet tycker jag. Nu är den borta och hon har ett hål i munnen och jag ett i plånboken men tanden kommer inte att besvära henne mer och det är väl huvudsaken tänker jag och det tjänar egentligen ingenting alls till att spekulera i hur den egentligen gick sönder. Inget som går att göra ogjort.
Lass växer för varje dag nu tycker jag, kanske inte så mycket kroppsligt men själsligt och innehållsmässigt tar hon allt större plats i mig fyller den där lilla luckan av utrymme jag hade ledig i hjärtat allt mer. Fint så. Men vi har en lång väg att gå och jag kommer garanterat tvivla många gånger, svära andra och höja rösten och nära på tappa behärskningen men bara nära på. Så som jag gjorde idag när jag tränade cockrarna tillsammans med slottsherren och jag inte fick styr på lilla Till och det ”förbannadesittet” så slottsherren fick höra en utskällning fast det inte var honom jag skällde på. Han fick bara stå ut med mitt utbrott och vinddraget från min uppretade röst när jag beklagade mig och förklarade för typ hela världen att jag aldrig någonsin kommer bli en bra spanielförare, för det var så det kändes under de fem minuterna av vår träning idag. Sedan gick det över igen och allt var nästan som vanligt förutom att slottsherren blev tung i huvudet och lilla Till satt som ett ljus. Det sista var riktigt bra tänker jag medan jag inte är direkt stolt över att lyckas bidra med någon annans huvudvärk. Tur att slottsherren är en viking så det fort gick över igen. Annars gick träning utmärkt förutom den korta arga incidenten. Lilla Till är en markör av rang och tycker apporteringen är lika rolig som jag tycker. Tänk vilken tur för träningen och livet tillsammans blir så mycket roligare om man delar samma intressen. Lilla Till är pigg och glad och frisk och kry och till försommaren tänker jag att vi ska fixa vattenprov så vi kan starta fältprov till hösten och jaga fint och behärskat på stunder emellan. Nu när jag tycker mig ha allt att förlora vad gäller henne har lagt pannan i djupa veck och tänkt om lite bland mina prioriteringar och känner starkt att vi ska gå ”all in” för träna och att starta på jaktprov tillsammans, för att jag vill och tycker det är givande med jaktprov och för jag tror att vi har där att göra.
Däremot råder det delade meningar emellan mig och fröken Vi för närvarande. Sedan jakterna var över för vår del har jag väntat på att hon ska börja löpa, liksom lagt träningen lite åt sidan för att locka fram löpet och för att jag tänkt att det blir en paus i arbetet för hennes del oavsett, om hon nu ska vara dräktig och agera mamma några månader i vinter och vår. Det ska vara nyttigt med vintervila med har jag hört. Jag blänger lite surt på henne och säger att det sannerligen är hög tid att löpet kommer igång senast imorgon och att hon ska sluta hoppa som en irriterande känguru vid grinden varje gång vi ska ut för annars blir det inget med något och hon tittar frågande på mig med milda ögon samtidigt som hon studsar lätt och undrar varför vi inte tränar som vanligt för det är det ROLIGASTE hon vet och faktiskt något som är nödvändigt för hennes välbefinnande i allra högsta grad.
Det är olika med det där tänker jag, hur mycket arbetslust hundar har och hur stort behovet är av aktiveringen och nya utmaningar är. En del är nöjda i det vanliga med regelbundna promenader, närhet och ett eller annat litet sökarbete emellanåt. Andra vill liksom mer, har större behov av att det ska hända något och mår bäst i fler arbetstimmar per dag gärna i ny stimulerande miljö eller med nya mer utmanande uppgifter. Där ligger väl inte hundar så långt i från oss själva för även vi människor kan ha extremt olika behov och önskningar i det här. Det är som är bra att ägna några tankar åt är att hundar som är i rätt miljö och som ges förutsättning att få utlopp för sin arbetslust och kreativitet inte blir ”problemhundar”, de upplevs väldigt sällan som jobbiga eller stökiga. Lika lite som människor blir ”problemmänniskor” om de ges den trygghet och stimulans varje individ behöver på sitt personliga plan. Vad gäller hundar så blir det problem först när vi mänskor försöker få dem att anpassa sig till en vardag de inte riktigt passar in och inte ger dem utlopp för deras inneboende kraft. När vi försöker dämpa dem och tror att vi ska få dem anpassningsbara och mer vattenkammade genom lydnad och att vara ner bestämda, vilket i och för sig stämmer men först då vi låter dem få utlopp för sin energi innan vi ger oss på att rama in. Annars kan vår strävan att få dem att anpassa sig till vår vardag förvandla dem till tryckkokare som riskerar att brisera i diverse oönskade överslagshandlingar. Redan ordet ”problem” i det här sammanhanget är väl egentligen ett problem i det här, för ingen människa eller hund är ett problem om den ges rätt förutsättningar. Det handlar mer om individer som av olika skäl hamnat på fel plats, inte så annat. Några av våra hundar, som fröken Vi till exempel är lite åt det hållet, inte så de håller på att koka över och blir till ett problem men de är fyllda med aktiv lust för arbetet och i behov av stimulans. Det är därför de bor hos oss. För vi vill ha och är i behov av hundar som orkar med långa jaktdagar och har lust och styrka att träna för det och utföra sitt jobb även då det regnar på tvären och är kallt i vatten och vinden. Så vi ser till att stimulera dem och ge dem utlopp för energin genom bra kanaler alla årets dagar då de inte har vilodagar, men de hade inte mått bra genom att bara vara prydliga och uppföra sig och glida med genom dagarna utan riktiga arbetsuppgifter. Några av våra andra hundar hade inte haft några större bekymmer med det för de har trivts gott med lagom aktiverande promenader och att hänga med oss. De är nöjda med det. Det blir så avgörande viktigt att se varje individs behov här och försöka göra något åt det om det inte riktigt fungerar som det är.
Frågan att ställa sig helst innan man skaffar valp och också när man väl har hunden är vad man själv har för möjligheter och om tiden och kunskapen finns att ge (jakt)hunden det den behöver. Och framför allt vilken typ av arbete man tänkt utföra tillsammans med hunden och hur mycket inneboende energi och arbetslust hunden behöver ha för att räcka till för det. Med rätt hund på rätt plats blir det sällan bekymmer, för någon part. Har man nu redan hunden och märker att den vill arbete långt mycket mer än vad en själv vill och kan eller om den inte vill arbeta och träna alls i den utsträckningen en tänkt sig behöver man tänka om och antingen försöka ändra sig själv, få loss mer tid och ändra planen eller ge hunden möjlighet att få utlopp för sin unika personlighet genom att placera den tillsammans med någon där den passar in och kommer till sin rätt. Det är inte ett nederlag att lämna över en hund till någon annan, det är kärlek till hunden som individ, sunt förnuft och ödmjuk insikt över ens egen (o)förmåga att klara av allt och fatta beslut som gör att någon annan får blomma ut och må bättre. Rakryggad och med stolthet kan jag berätta att vi släppt några hundar vidare genom åren då vi inte inte riktigt stämt ihop med våra olika önskemål om livet som hund och människa tillsammans. Inte en enda gång har det varit lätt att släppa taget, varenda gång har vi funderat och analyserat, gått igenom oss själva, hunden och våra känslor innan beslutet har fattats. Men så har vi bestämt oss, funnit lämpliga hem och låtit hundarna gå och det har känts hårt och tungt inne i oss men ändå alldeles rätt och självklart varje gång. Av kärlek till hunden.
Med önskan om en fin helg. Namaste.
