Långsamt leder också framåt

Långsamt leder också framåt inte att förglömma. Det tänker jag på är jag möter min unga hunds blick och ser in i hennes vackra begrundande ögonen. Hastverk tjänar ingenting till och är snabbaste vägen till målet verkligen något jag strävar efter? Frågan är värd att ställas för det är lätt att dras med i hetsen och hamna vid sidan om stigen. Jag träffar så många som skyndar. Bråttom, bråttom. Mot provstarter, prisrosetter och bekräftelse och jag vet inte vad. Men brått är det och helst skulle man varit framme igår. Det går väl an att pressa sig själv, att satsa järnet mot ett högt mål och träna skiten ur sig för att nå dit men det blir annorlunda när man ska ha en hund med sig på tåget. När man är två om att nå fram gemensamt ser det annorlunda ut. Jag är rätt övertygad om att hundar inte bryr sig om snabba resultat. Däremot att få vara med om rolig och rättvis träning och ha en trygg förare att se upp till. Men brådska är helt enkelt inte deras grej.

Mycket annat leder också långsamt framåt. Sorgearbete till exempel och återhämtning när man av en eller annan anledning har kraschat. Den senaste veckan har inte varit helt bra för oss därför har det vanligt ovanligt tyst här på bloggen. Livet gick lite i baklås. Döden knackade på dörren och den här gången hade vi inte längre något att sätta emot. En älskad syster är borta nu, efter en kort tids sjukdom, medan ett litet barnbarn sakta är på väg tillbaka efter några dagar med allvarlig hjärnhinneinflammation. Långsamt leder också framåt i de här fallen, sakta framåt i sorgearbete och saknad och sakta framåt i rehab och återhämtning. Märkligt nog finner jag att annat i livet pågått precis som vanligt jämsides med oss fast vi tyckt att både tiden och livet tagit paus i det vacuum där vi hamnade. Funderingar över vad som är verkligen är viktigt och livets mening har vältrat sig över mig de senaste dagarna och jag undrar om någon kan ge mig svaret på gåtan som ingen kan förstå?

Solen rodnar i nordväst
Se dej om du jordens gäst
Invid almen som till sist
Börjat falla kvist för kvist
Gråt och glädje glimtar till
Som ett solregn i april / Ola Magnell

En paus har behövts och så har det fått bli. Idag tog vi de svarta unghundarna(fast en är visst inte unghund längre) på träning på morgonen. Jobbade med en del markeringar. Många att sortera för den äldre unghunden och enkelmarkeringar för den yngre, och så några punkter med förstås. Under tiden upptäckt vi att grönskan skjutit iväg rejält under vårt vacuum. Gräset där det bara spirade lite lätt för några dagar sedan har fått fart efter regnet och växt säkert tio centimeter, björkarna är gröna och häggen knoppats. Den vackraste tiden på året är en här. En av de vackraste. Vi växlade hundar och tog det äldre på ett välbehövligt träningspass med. Häggen slog ut under tiden. I bara farten sågade vi ner de två stora nästan helt döda körsbärsträden i slottsträdgården. Beslutet har legat och grott väldigt länge men när det väl blev bestämt gick det undan. Nu återstå det några rishögar och ett plötsligt väldigt öppet område i trädgården. Det blev bra, vi är nöjda men imorgon tror jag bestämt vi får köpa ett par nya fruktträd att fylla ut med. Kaninerna ska flytta med. Inte så långt för all del. De ska fått ett nytt större hägn på slottets baksida med mängder av gräs och möjligheter passande för kaniner. Fast vi vet att räven lurar. Återhämtande promenader för oss blir det med, kilometer efter kilometer i skog och natur i sällskap av tassars tysta trampande. Det är fint att ha natur att vistas i, praktiska saker att ta tag i och något för händerna när det vanliga vänds upp och ner. Som att vattna i växthuset till exempel och se hur det gror och växer. Liv. Sallad finns det gått om nu, de tidiga potatisen jag satte i hink har kikat upp och jag har redan provsmakat årets första jordgubbar. Små glädjeämnen som uppskattas alldeles extra nu.

Med valp i huset har man i och för sig något för händerna hela tiden. Baby Till blir fem månader i slutet av maj och jag får bestämt lyfta bort hennes titel och sluta kalla henne ”baby”. Lilla Till fick gå med Mer och mig på en promenad i mossen idag. Hennes längsta hittills. Det blev mycket skuttande och hoppande, dofter fanns att undersöka och tidernas godaste hjortskitar gick att hitta överallt. Kalas enligt valpen. Hon behöver troligen inte mer mat idag. Bruna Mer hittade ett gammalt ben med som han tröttnade på efter en stund, då var lilla Till snabb som en hök och sög tag i det framför ögonen på honom. Bytet var tydligen oerhört viktigt, valpen kastade med huvudet så öronen slängde och såg ut som hon var beredd att försvara sitt ben med livet som insats. Fast det blev inte just mycket mer än så. Hon lever inte riktigt upp den till den attityden hon försökte påskina, hon är allt för mjuk för det. Tack och lov tänker jag för en cockerdrottning till hade blivit en för mycket i slottet.

Klockan sju i går morse släppte min favorit Håkan Hellström en ny låt. ”Jag vill bara va med dig”. Självklart älskar jag den. Det räcker nog i och för sig att jag vet att det är en Håkanlåt för att jag ska göra det nu för tiden. Hans musik ligger alltid på plus redan innan jag lyssnat. Någon sa att hans musik är så banal och tråkig, och att han inte kan sjunga har man ju hört ett antal gånger. Kanske är det just därför jag tycker om Håkans musik så mycket? Jag gillar det enkla och jag gillar människor som gör det de vill även om andra talar om för dem att de egentligen inte kan. Styrka. Långsamt leder också framåt.