Långvarig vänskap

Morgonstund med fasanparet på altanen. Få förunnat inser jag. Solen går upp och vårvärmen börjat anas. Det blir en fin dag i skog och mark. För min del ska jag tillbringa den tillsammans med en grupp hundar och förare. Vi ska träna på b-provsupplägg, hålla avstånd till varandra, använda handsprit och ha picknick i vårsolen. Förhoppningsvis nöjda hundar ska få vila i skuggan under tiden.

Jag pratade med en god vän igår. Det dåliga samvetet resulterade äntligen i att jag knappade in vännens nummer och ringde. Jag förbannar mig själv lite över det, över att jag att jag är så dålig på att hålla kontakt, över att dagarna bara rullar på och jag låter det dåliga samvetet växa på hög. Det är ju inte så att det är en uppoffring för mig att ringa, jag vill så gärna prata en stund. Det blir bara inte av när måsten som trots allt inte är så viktiga ständigt pockar på uppmärksamhet. Jag borde lära mig bättre att prioritera rätt. Det blev en fin pratstund, om livet och pandemin om hur åren går och hur det är att åldras. Och som hundar såklart, avel och träning. Lite om odling, självhushållning, miljön och klimatet. Hur ska det gå? Ett litet varv i politiken och vårt gemensamma ansvar hann vi med också. Som jag uppskattar dessa pratstunder och som jag inser vad jag saknat dem. Vänner är trots allt något av det finaste vi har. Vi måste vara rädda om varandra.