Lass & jag

Lass fyller ett halvt år idag. Fyller man ens det förresten? Ett halvt år är hon i alla fall och då är det slut på fjäsket säger slottsherren, Jaha tänker jag och saknar redan den oskyldiga valptiden som uppenbart passerat nu. Enligt slottsherren. Fast han har en poäng där. Lass är ”one of a kind” och behöver styrning. Valptiden är nog faktiskt passerad. Snaran ska dras år. Valpen tuktas och förmanas. Fast det är inte riktigt så det går till här förstås. Det handlar mer om att jag ska vara initiativtagaren till det vi gör och inte Lass och att jag inte ska ge henne hela handen och lite till när hon ber om det. Hon är bra på det. Kan vara rätt tjatig. Och påhittig. Ju mer otillåtet något är desto roligare. Hon är inte dum heller. Som en unge som kikar under lugg strax innan hysset för att se om vi ser verkar hon ytterst medveten om hur hon ska trigga igång mig och få mig avbryta det jag håller på med för att rikta om uppmärksamheten till henne. De väl inte alls så uträknande från hennes sida som jag får det att låta som. Såklart. Handlar nog mer om valpars naturliga nyfikenhet, som hon har en uppsjö av, och min oförmåga att vara närvarande och den som tar initiativet.

Hon sover fortfarande mycket med. Visst gör hon det. Men inte hela tiden. Och när hon är vaken. Då upphör gränserna existera och ALLT ska undersökas. Speciellt det hon inte riktigt når. Hon har en förkärlek för det. Det ouppnåeliga. Vantar, ljusstakar mössor, tallrikar, gul lök, grytlappar, julgranskulor, disktrasor. Precis allt som finns en bit upp på något. Jag vet vad den nyfikenheten och viljan kan betyda för framtiden. Och jag älskar det. Men det är sannerligen enerverande medan det pågår och jag behöver vara som en hök och en bläckfisk, en pedagog och en lagens kvinna, pigg och alert. Samtidigt.

Men nu sover hon och jag behöver inte vara allt det där. Vilsamt och avkopplande. Jag måste medge. Det ska bli skönt när hon blir stor.

Till dess tränar vi. Jag tränar på att vara som en hök och närvarande. Hon på att lyssna på vad jag säger. Tillsammans på att finslipa vår kommunikation och lära känna varandra på djupet. Vi skaver mest runt i slottets trädgård eller i den lilla hagen på baksidan. På köksgolvet ibland. Det är vår värld än så länge. Tillräckligt stor för det vi håller på med. Och tillräckligt fri från störningar för att vi ska kunna hitta in i bubblan tillsammans. Tids nog ska vi vidga vyerna men vi behöver inte mer än så här just nu. Vi har helt enkelt fullt upp med varandra.