Learning by doing
Det är slut nu. På den lättsamma tiden med en gullig valp. I stället tittar jag rakt in i ögonen på en fullfjädrad ligist. En unghund som inte längre går att lämna ensam i möblerade rum. Knappt i omöblerade heller för den delen för något finns alltid att bita på eller riva ner. Då var jag där igen tänker jag och vet i samma sekund att det är helt normalt. Helt normalt men förbaskat jobbigt. Lilla Till slaktar överdraget till vibrationsplattan och jag sopar upp resterna, lilla Till drar av grenarna med mängder av blommor på petuniorna och jag göder plantorna och försöker få dem att återhämta sig. Lilla Till jagar höns och jag jagar lilla Till för att sätta stopp för henne. Vi har inte många regler för våra valpar, de får ganska fria tyglar. Faktiskt. Men de får inte jag höns. Punkt. Det hoppas jag lilla Till vet nu.
Härliga sommardagar passerar medan valpen växer och jag jobbar. Vi har det fint och sommaren strålar från sina allra bästa sida. Jag är bara lite rädd att jag inte hinner ta in alla intryck. Att sommaren går mig förbi. När det regnade en skvätt i måndags morse tog jag lilla Till med mig till skogen och plockade sommarkantareller. De hade skjutit upp som svampar överallt efter nederbörden som (äntligen) kommit. Vi fyllde en påse. Jag gick i stövlar och regnjacka med luvan uppdragen över huvudet och det var ynkliga tretton grader i luften. Plötsligt kändes det så mycket höst fast det bara är början av juli. Lusten till svampplockandet försvann omedelbart. Over and out. För jag vill inte ha höstkänsla än.
Jag har jobbat rätt mycket de senaste sommarveckorna. Det var planerat och bestämt sedan tidigare så alltså inte alls oväntat. Jag gillar det där med självledarskap och att själv få planera och bestämma mina arbetstider. Fast ibland är jag nog inte min egen bästa chef. Alltför optimistisk och lite väl dålig på att planera in raster och afterwork och sådant som är chefers uppgift att ordna med. Så jag tog mig i kragen ikväll efter tre långa arbetsdagar, sa till mig själv att det är hög tid nu. Hög tid för en afterwork i kvällssolen. Därför sitter nu jag och lilla Till med en öl respektive en benbit på altanen och kopplar av. Jag gör en kort summering av veckans sommarläger och dagens dubbelkurser med, och tänker med tacksamhet på det fina jobbet jag har. Och alla människor och hundar jag får möta. Jag försöker också reflektera lite över det som skett under veckan, hur hundar har arbetet, hur förare har agerat och vad jag kan lära mig av de senaste dagarnas intryck och möten. Som av en händelse snubblar jag över en artikel på Motivation.se. Det sker faktiskt helt oplanerat, ett reklammail med en länk till artikeln ramlade passande nog in i min inkorg. Bland annat står följande att läsa:
”Vi gör. Saker fixas. Möten avhandlas. Beslut fattas. Det är så mycket som ska göras. Vi springer för att ”hinna” med. Många upplever sig otillräckliga; att tiden inte räcker till. I allt detta skaffar vi oss oändligt massa erfarenheter. Men lär vi oss något? Lär vi oss tillräckligt? Lär vi oss rätt saker? Eller får vi ”bara” erfarenheter, och går miste om insikterna och lärdomarna?
Som Dewey poängterade räcker det inte med att vi får erfarenheter av det vi gör. För att på riktigt lära oss behöver vi reflektera över det vi gör och upplever. Gör vi det? Tar vi oss tiden att reflektera över det vi är med om? Och reflekterar vi i syfte att lära?”
Ja hur är det egentligen med det där när vi tränar våra hundar? Rusar vi bara på för att hinna lära dem allt de ska läras? Vad lär vi oss av det vi gör med dem. Vad lär de sig? Låter vi dem få tid att vila och reflektera över det de gjort i träningen eller kastar vi oss bara in i nästa del? Hundar är inga människor såklart. Det är viktigt att reflektera över det med så vi inte drar dem med oss i det mänskliga ekorrhjulet, alltför fixerade vid måluppfyllelsen.
Detta känner jag igen, att bara springa vidare, tror jag gjort det hela livet!
Undra om det är för sent att lära om……
Tror förhoppningsvis hundarna är bättre på att bearbeta, känns som det är lättare att ge dem tid att reflektera än oss själva.
Tack Katarina, du är inte bara bästa hundtränaren, du är även en mental coach som sår ett frö till eftertanke – detta borde vi kunna utveckla hur långt som helst. Kanske avsluta vissa kurser med djupare reflektioner??
Önskar dig o Thomas en riktigt härlig sommar och att du hinner njuta lite!
Tack Lena! Det ska jag verkligen fundera över, kurser med mer avslutande reflektion och eftertanke låter bra.