Lerans återtåg

Det är mildare igen och när frosten försvann gjorde leran återtåg. Jag uppskattar mildvädret och att jag slippa frysa, leran får jag ta på köpet. Slottet är i stort behov av städning men lusten saknas och det känns lite meningslöst att göra rent när det ser i stort sett likadant ut bara ett dygn senare. Är det ett förfall? Eller enbart en insikt om att det finns viktigare och roligare saker att göra än att städa. Troligen lite av båda delarna men det börjar närma sig smärtgränsen i slottet nu, stampade jordgolv ovanpå vinyl och laminatgolv känns sådär. Imorgon får jag besök av en god vän, det fick mig att inse att det verkligen är läge för en stunds städning då jag inte riktigt vill bjuda i henne i förfallet.

Idag har tuppen Emil börjat gala. Jag hörde det för första gången i morse. Det lät ovanligt rent och klart för att vara en tupps första galning. Vi har tvivlat något på Emil, faktiskt på allvar funderat på om han verkligen är en tupp och inte en ovanligt välvuxen höna. Nu behöver vi inte tvivla på honom längre, han är nog bara lite senare i utvecklingen än tidigare tuppar. Vi väntar fortsatt på att gråa hönan ska börja värpa men det kanske väntar till ljuset vänder tillbaka. Det är mycket som får vänta tills ljuset vänder tillbaka, för allt man vill och behöver göra utomhus ryms inte under de ljusa timmarna. Jag försöker ha förtröstan och varva ner, vila i mörkret och samla energi. Det är lättare sagt än gjort men jag är förvånad över hur bra det gått hittills. Det lär säkert låta annorlunda i februari. Än så länge myser vi i mörkret tillsammans med hundarna. Fröken Vi ligger på bruna mattan och gnager på hjorthorn och lilla Rota ligger som vanligt tätt intill och övervakar (hon är som ett plåster på Vi), Mer ligger vid mina fötter, Lyra hos slottsherren medan labbegrabbarna softar i biabäddarna i hallen. Jag tror de uppskattar lugnet och ensamheten där men jag oroar mig lite över att Bäst kanske väljer att ligga där för att han inte mår riktigt bra. Sedan är frågan varför han inte riktigt mår bra i så fall. Om det är biverkningar av kortisonet som stör eller själva orsaken till det som gör att han behöver äta kortison. Något felas och det bekymrar mig.

Slottherren och jag spanar och funderar över kavaljer till Lyra då tanken är att låta para henne vid nästa löp. Planen är egentligen att använda Mer, vi tror verkligen på den kombinationen men det gör inte riktigt Lyra så vi satsar på att ha en bra reservplan. Hanen är nästan vald nu, några saker till ska stämmas av bara och jag hoppas Lyra ska uppskatta vårt val. Vilket inte alls är självklart tyvärr eftersom hon är en dam med bestämda åsikter. Det finns ingen hund som är så bra som Lyra på att visa med kroppshållning och minspel vad hon tycker om saker och ting. Som när hon förstår att det inte är hennes tur att gå med ut till exempel, hela den lilla cockern slokar och hon hasar på stegen med huvudet sänkt när hon går tillbaka till bädden. Som att hela världen hänger över henne. Eller när hon är trött om kvällarna och ska gå med upp och lägga sig och tar ett trappsteg i taget och ser ut som hon kämpar för att ta sig upp för något i stil med Mount Everest. Så vad hon tycker om hanhunden återstår att se, jag hoppas på en positiv inställning hos Lyra, med högt huvud, trippande gång och glad svans. Då kan det gå vägen.

”What is the difference between an obstacle and an opportunity? Our attitude toward it. Every opportunity has a difficulty, and every difficulty has an opportunity”