Lilla fröken järnvilja och lite till
Lilla fröken järnvilja ger ordet tålamod en starkare betydelse. Söt som socker tittar hon på mig med milda mörka ögon och säger ”jag ska matte, jag ska bara…” men ändå hon är precis så ljuvlig som bara tio månaders unghundar kan vara och precis lika besvärlig somliga stunder. Just kickar hon igång veckan med att ge sig på den lilla mjuka hundbädden med tänderna. Den får sig en rejäl omgång innan hon tydligen tycker den fått vad den förtjänat och istället rullar ihop sig och lägger sig tillrätta i den. Charmiga oövervinnliga Lass Monster. Men hundluckan kan hon inte lära sig. Hopplöst fall där tycks det.
Den lilla bädden har jag tvättat och gjort i ordningen så den är redo när nya valpen kommer hem nästa helg. Söta Pal som drar mungiporna så långt bak att det ser ut som han ler när man tittar på honom. Jag är nyfiken på att lära känna honom, se vilken individ som döljer sig bakom den urgulliga valpfasaden. Jag lär bli varse tids nog. Tids nog är en viktig faktor i det hela för det tar verkligen tid innan man lär känna varandra även om en del valpar kryper nära hjärtat redan från början. Vi får se hur det blir med lilla Pal men jag vet såklart redan nu att det kommer blir svårt att motstå hans leende.
Igår kom värmen. Det var ett smått magiskt ögonblick när jag räfsade höstlöv ur en av rabatterna på förmiddagen och det slog om. Ljumma vindar svepte plötsligt in över fälten och slottsträdgården och på en kort stund steg temperaturen från lite blygsamma nio grader till tjugo varma grader. Helt magiskt! Och magin fortsatte sedan hela dagen. Jag fick satt spaden i jorden och fixade några pallkragar och slottsherren röjde sly bland vitsipporna innan vi tog gulliga Lillie och den unga gula får årets första vattenträning. Sparsamt med vatten blev det ändå eftersom vattentemperaturen fortsatt är låg, väldig låg faktiskt, men några apporter var blev det innan vi gick över till landarbete. Det känns så kul nu. Med varsin arbetsvillig retriever att träna tillsammans och jäklar vad den här vintern och våren gjort gott för de båda tikarna som båda har utvecklats och mognat i uppgiften. Vi tog lilla Till och Lad till den lilla dammen efteråt med. Vattenpremiär för dem med och lilla Till tyckte det var så vansinnigt kul att hon prövade att skicka sig själv på vattenmarkeringarna. Det gick inte förstås eftersom jag stoppade henne med rösten men det var såå roligt att hon ändå prövade en gång till utifallatt. Efter jag fått ordning hennes inledande iver skötte hon sig med den äran och det var tydligt att vinter och mognad gjort gott för hennes del med. Än en gång påminns jag om att tiden är en viktigt faktor i hundträningen. Kanske den viktigaste till och med? Vikten av att låta tiden gå och vänta in hunden, relationen och dess mognad. Det blir en så avsevärd skillnad i resultat av träningen då. Tålamodet hos mig att ligga lite lågt med de unga hundarna och se tiden an. Det påminns jag om. Gång efter annan.
