Ljuset

Visst är det magi. Med ljusa kvällar och långa dagar. Nog för att morgonen blir lite mörkare nu när tiden flyttas om men idag var det klart och sol på uppgång så det märktes inte så mycket i alla fall. Jag hade halva hundflocken med på promenad i mossen när de första solstrålarna silade in mellan trädstammarna. Det bet i kinderna av minusgraderna när vi föste en dovhjortsflock i sakta mak framför oss och tranorna skrek. En alldeles underbar vintermorgon igen. Var är du våren?

Den andra halvan av flocken, förutom lilla Till som har tratt och får gå egna koppelpromenader, fick promenera i de stora skogen och över fälten istället medan solen steg allt högre på himlen och vi kunde börja ana något som likande värme i dess strålar. Underbart! Jag är bortskämd med mina morgonpromenader. Så pass att jag emellanåt glömmer bort att uppskatta dem och den förmånen jag har att kunna lägga upp morgnarna som jag vill. Ha gott om tid att promenera och träna hundar, drick hinkvis med te, låta kroppen vakna i sin egen takt och inte ha en enda stämpelklocka eller chef att behöva rätta sig efter. Det finns inte utrymme för en enda gnällig tanke över en morgonpromenad faktiskt och det är inget at yvas över även om det så skulle regna underifrån och från sidan samtidigt. Fast idag skiner solen som sagt så både vädret och humöret flaggar i topp.

Jag drömmer stort på promenaderna. Tänker högt och vidlyftigt och definitivt utanför min bekvämlighetszon men ändå inom rimliga gränser. Tror jag. Jag blir glad av tankarna hur som helst. Tankar om att ingenting egentligen är omöjligt och att jag kan göra precis vad jag vill. Av sådana som inte kräver miljonbelopp i investering förstås men sådana drömmar håller jag mig undan ifrån eftersom de ändå inte är genomförbara. Att drömma helt oelastiska drömmar ter sig ändå rätt onödigt. Slöseri med energi och tanketid tänker jag och fortsätter drömma om sådant som åtminstone är nästan möjligt.

Förmodligen drömmer lilla Till något storslaget hon med för hon gruffar i sömnen och tassarna rycker. Kanske jagar hon en hare eller drömmer om att hon äntligen fick tillfälle att sätta efter en av gårdskaninerna så där härligt okontrollerat och helt fritt. Utan stämpelklocka och begränsande matte. Några dagar till tratt bara, sen ska vi åtminstone träna oss trötta. Mina andra tjejer sovet gott. De är lite mer uttröttade efter en kort kvällspromenad med träningsinslag. Den gula unghunden var med hon med. Konkurrens gör gott tänket jag när jag såg den lilla knubbiga sätta i väg efter en kastad apport medan svarta Min och fröken Vi fick vänta kvar vid min sida. Jag skickade Min över staketet mot en känd punkt rätt långt bort och troligen gick hon också igång lite på konkurrensen. Den nya konkurrensen i form av en knubbig gul unghund för hon seglade iväg i en farlig fart och tog inte stoppsignalen när jag skulle låsa fast henne i området. Jag la an en lite sur min och smågrälade lite tyst, knappt alls egentligen för inombords jublade jag. Jag har väntat på det här. Önskat mig. För med en hund som stannar tolv gånger av tio på signalen är det ett starkt sundhetstecken att går emot och ta egna initiativ. En välkommen olydnad helt enkelt. Sedan var det fröken Vis tur på en dold linje. Med ett känguruskutt kastade hon sig i vid min sida och deklarerade alltid redo, beredd, odödlig och helt i hand. Det var vad hennes blick förmedlade i alla fall och det visade sig stämma. Hennes inställning till arbete är något alldeles extra. Hon är överhuvudtaget alldeles extra. Eller extra allt. När hon går in i något gör hon det med frenesi och passion. vare sig det är att uppfostra en valpkull, hämta tio tygpåsar på ett sök i besvärlig terräng eller en skjuten and på andra sidan en ström å. Jag undrar hur du kommer att bli säger jag och tittar på den knubbiga gula som följer de äldre ”nästansystrarnas2 arbete med stort intresse. Alldeles lagom tror jag bestämt hon svarade.