Love is

Semester när jag vaknar. Ett stilla regn utanför fönstret. Lilla Till är på ”sleep over” hos kompisen Rota aka pocketcockern. Jag glider ner för trappan hyfsat smidig, möts av glada viftande svansar och blöta nosar medan jag kryssar fram mellan tassarna på min väg mot köket och dagens första glas vatten. Med citron i. Några hundar möter mig pigga och vakna medan andra ligger kvar och på sin höjd lyfter ett ögonlock eller en svanstipp för att säga god morgon. Gula Besta och Lad har alltid bråttom ut och Mer, flockens äldste är inte sen att hänga på. Kanske är han kissnödig varje morgon eller så är han formad efter mitt morgonpigga jag och snart tio år tillsammans. Som ler och långhalm, Vi har varit det han och jag. Jag skriver varit eftersom även ler och långhalms relationer är en sorts färskvara och kan ändras med tiden. Särskilt när man inte tränar och jobbar tillsammans lika aktivt längre. Det ryms en viss sorg i det men samtidigt är det en naturlig del av livet tillsammans med hundarna. Ett hundliv är kort och åren där man sammansvetsat jobbar tillsammans ändå färre. Speciellt när skador och sjukdom tenderar att komma emellan och begränsa tiden ännu mer. Sammansvetsade blir man dock genom allt man upplever tillsammans. Rent av ännu mer genom de av livets mer tråkiga delar som man tar sig igenom tillsammans. Det är inte annorlunda med en relation till en hund tänker jag. Inte så som jag lever med dem i alla fall. Fast jag undrar ibland. Om det hade varit lite lättare, lite enklare att komma till beslut på olika plan om man inte tillät sig vara så styrd av känslor. Svarta Min har bekymmer med ett öra, jag gör rent och pysslar om. Besta håller på att dö svältdöden igen i väntan på den i hennes tycke försenade frukosten. Semestertider nu förklarar jag med det begriper den gula såklart inte ett dugg av. Hon vill ha mat. Nu!

Jag lyssnar på ett sommarprat i p1 av Nora Khalil som är en prisbelönt författare och skribent medan jag gr i ordning hundarnas frukost. Hon delar med sig av sin i uppväxt i orten och vägen mot författarskapet. Jag lyssnar och dras med och funderar över hur olika villkoren och möjligheterna kan vara i ett och samma land. Hon påminner mig om en värld jag helst inne vill kännas vid att den finns till för den stör min romantiska bild av Sverige som landet med små röda stugor, landsbygd och idylliska sommarstäder som andas fridfullhet och vänskap. Jag skäms lite över mig själv för att jag gör så här, stoppar huvudet i sanden och vänder ryggen till för att slippa se det som stör min bild och önskan. Ibland är det så mycket lättare att inte låtsas om. Men Kahlil får mig att fästa blicken på det jag inte riktigt vill se och ger mig också en hoppfull insikt. Det finns drömmar som gå i uppfyllelse även här och på det är hon en lysande förebild. Och jag begriper att jag verkligen behöver vidga mina väl skyddade vyer på många plan. Utåt. Framåt.

Den gula unghundens uppdaterade version fortsätter bygga ut utvecklingen. Tveklöst både utåt och framåt. Nu hör jag nästan en olyckskorp kraxa på min axel- det går för fort. Både hunden och tiden. Jag älskar fortfarande det jag ser av den gula men lite förblindad av oron över att hon inte ska ha tryck nog i arbetet ser jag inte det uppenbara. Hon är taggad! Eventuellt till och med lite i överkant men jäklar vad roligt det är. Jag dras med såklart, skrattar åt hennes glädjehopp vid min sida, ivern hon visar när hon får följa med ut. Men. Jag skrattar inte lika mycket åt den nyfunna påhittigheten med att öppna ytterdörrar. Hon har lärt sig det helt själv, lyckades ett par gånger och det var tydligen så självbelönande att hon upplever sig som en superhjälte på området nu. För nu slutar hon inte försöka hur låst dörren än är. Det lite komiska med det är att hon inte öppnar för att gå UT. Hon öppnar för att gå IN från hundgården när hon tycker maten dröjt för länge. Hon skulle kunna använda hundluckan, som inte är låst, men hon har någonstans räknat ut att hon kommer närmare maten om hon går in genom dörren. Så dörren får numera alltid vara låst. Dessutom har jag klätt in handtaget med självhäftande bandage av rädsla för att hon ska fastna med tassen och dra på sig ett klobrott i de ihärdiga försöken. Det är spännande med unghundar nästan jämt. Och en smula ansträngande.

Svarta Min är lite spännande hon med. Med sitt annorlunda men ytterst kärvänliga sätt sätter hon min hundförarkompetens på prov, Får mig att pendla emellan hoppfullhet och uppgivenhet, hoppas och tvivla. Jag vacklar, analyserar, tar nya tag och lyfter oss framåt. Med henne är allting så enkelt men ändå så oerhört svårt. Jag påminner mig om att sänka axlarna. Låta tiden fortsätta göra sitt och tänka på att good enough är mer än gott nog. Hon har blivit en nära vän den svarta hunden, tagit ett rejält kliv in och en stor plats i mitt innersta. Känslor jag inte lyckas värja mig emot. ”Du och jag” -säger jag och möter hennes blick, ”vad ska det egentligen bli av oss?”

Love is
The most beautiful word that you’ve ever heard
Love is
A line from Hallelujah, Jesus and Buddha
Love is a faded sign
That you don’t see sometimes
That’s what love is
Love Is

Love is a church that doesn’t hate
A law that doesn’t discriminate
Love is a slave, love is a master
Love before sex; and love after
Love is a curious thing

-Adam Cohen