Luften bor i mina steg
Mamma Vi ligger på köksgolvet intill mig den här tidiga lördagsmorgonen. Utanför är det snö och tio grader kallt. Jag har stått på trappan i bara morgonrocken och tittat på snölandskapet som gnistrat i månskenet och känt tacksamhet över den möjligheten och över vad jag har. Jag har något som en del andra saknar tänker jag. Jag har tillräckligt. Förutom det har jag nio hundar, ett slott, ett jobb jag trivs ypperligt med och världens bästa familj.
Så gled dagen vidare och vi promenerade med hundarna i snön och städade delar av slottet. En liten uppfräschning känns nödvändig mellan varven av valplek och besök. Inte för att besökarna precis smutsar ner, men valparna röjer fram desto mer. I en kombinationen av kylan och träningsvärk gick det oväntat segt på promenaden, kroppen kändes motvillig och tung hur vacker snön än var och jag fick i det närmaste hemlängtan fyra kilometer bort i skogen när jag pulsade fram i för tunga stövlar och en tröja för mycket. Det var däremot inga ledsna miner hos hundarna. Snön verkade ha en mer upplyftande inverkan på dem. Ystra på snabba tassar sprang de så mycket det fick lov till. Lätt och ledigt. Men så hade de väl inte träningsvärk som jag heller tänker jag. Nu är det kväll och jag sitter och skriver framför en bukett röda rosor och slottsherren som lagar viltpytt a la Mannerström till musik från en spellista samma slottsherre valt enkom för min skull. Det är till att ha det bra tänker jag. Hundarna är matade och rastade med hjälp av pannlampa och termobyxor i kylan i skogsdungen bakom slottet. De sju underverken ligger utslagna i den stora boxen vi flyttade dem till efter det lyckade rymningsförsöket. Batterierna blev fullständigt urladdade efter alla trevliga besök så nu ligger de på återhämtning och tillväxt igen. För jag tror faktiskt de växer lite varje dag. Det går så fort. Imorgon är det tredje advent och begriper som vanligt ingenting. Hur fort kan det rimligen gå? Men snön och vinterkylan hjälper tillsammans med decemberclementiner ändå till att sprida julstämning i tillvaron. Den bästa gula valpen ligger som vanligt ihoprullad vid mina fötter. Som en skugga är hon den gula. Min skugga. Älskvärd, mild och mjuk precis som sin äldre svarta nästansyster. Kanske har jag två rätt lika labradorer nu, en svart och en mörkgul stöpta ur samma form?
Mamma Vi får behandling igen. En som är anpassad för de sju underverken så de kan får fortsätta dia en stund till. När det passar mammahunden. Några elaka sår har dykt i kanten av det läkta operationsärret mellan hennes juver. självklart är valparna där och river med sin klor när de diar och några bakterier har förmodligen följt med. Såren har brett ut sig lite och vätskar så en åtgärd var nödvändig. Att uppfostra valpar i tratt är inte genomförbart så istället håller vi koll på mamma Vi och vänta på att behandlingen ska göra sitt. Mamma Vi verkar oberörd av såret vad det verkar som men det är klart att det måste kännas en del. De sju underverken har haft besök hela eftermiddagen idag. Hela köksgolvet fylldes av människor och valpar. Det är så vi umgås nuförtiden, sittandes på golvet trots ett användbart möblemang. Men det hör till när det finns underverk i slottet och köksgolvet är liksom där alla vill vara och trivs bäst. De sju underverken har kravlat från famn till famn, provbitit olika tår och tröjärmar och brottats på golvet. Stundtals tillsammans med den gula valpen och mamma Vi och då har alla trängts om uppmärksamheten men med åtta människor på golvet fanns det någon till alla och en var. Fullt av frivilliga händer som outtröttligt smekte de mjuka pälsarna och klappade de lena valpmagarna till allas belåtenhet.
Imorgon börjar vi om igen. Med glädje.
