Lyset är tänt men ingen är hemma

Valpen är snart sex månader. Redan och äntligen på en gång. Äntligen för hon närmar sig en ålder där jag börjar se lite er vad jag har. Redan för att valptiden alltid går alldeles för fort. Jag kommer på mig själva med att söka efter labradorkullar. Kan det vara några söta på gång? Blivande stjärnor ut en kull jag inte kan motstå. En varm mjuk valpkropp att ta i famnen och borra in näsan i pälsen på. Drömma kan man alltid göra. Jag hör unghundarna stöka i hundhagen. Blir påmind. Den tiden kommer också. Struliga tonåringar som inte vet vilken tass de ska stå på. Energi i överflöd. Sönderbitna inredningsdetaljer och krävande uppassning. Tre tonåringar i en flock räcker och blir över. Så det så.

Jag lägger valpkullssökande åt sidan. Det finns ändå inte många så här års. Jakthunduppfödare har sällan kullar när jaktsäsongen närmar sig av förklarliga skäl. Och jag ska ju ingen ha. Jag funderar på hösten i  stället och ett nytt kurskoncept. Tankarna gror men det är inte riktigt dags att sjösätta än. Planering tar tid. Att samla tankarna verkar ta ännu längre tid. Jag hamnar på sidospår hela tiden. Lilla Till tittar storögt på mig. Frukost! Hon har som alltid sovit hela natten utan att ge ett ljud ifrån sig och nu är hon uppe och leker sedan en stund. Sällan har jag haft en valp som sover så bra. Snart sex månader och fortfarande har jag inte behövt en enda natt för att släppa ut eller trösta. Rekord?

Efter ett träningspass tillsammans med några privatelever tidigare i veckan pratar vi om balansen. Sinnesstämningen och balansen. Det är ständigt  återkommande i hundträningen. Det gäller absolut förarna med. Är man inte i mental balans och närvarande blir det inte bra. Speciellt inte om man ska försöka hjälpa hunden till rätt balans. Den andra balansen pratade vi om med, den mellan självständig arbete och följsamhet hos hunden. Vi hade gjort en sökövning i blåbärs och odonris. Med olika resultat. Tuvig och besvärligt och rätt dåliga vittringsförhållande. En hund löste det bra trots svårigheterna, plockade dummy efter dummy och levererade. En annan hund slet som en hund men hade svårt att finna i alla fall och resultatet uteblev. Hade vi inte vetat kunde vi trott att området vart tomt. Men nu visste vi. Med lång tunga fick hunden en paus medan vi diskuterade hur och varför. Som vi lite skämtsamt brukar säga så var ”lyset tänt men ingen hemma” i den här hundens fall. Lusten att jobba och motivationen var det garanterat inget fel på men koncentrationen och närvaron i sökarbetet var inte där den skulle. Hunden förstod inte (för tillfället) att nyckeln till att finna var att slå av på farten och få igång nosarbetet. Så vi pratade om det. Började rodda i det där med sinnesstämningar och balans. Diskuterade om föraren hade kunnat förutse att hunden inte var i rätt balans vid tillfället. Kanske gjort några andra förberedelser, uppmärksammat signaler innan vi började och så vidare. Och framför allt, om föraren var på det klara med hur hen ville att hunden skulle lösa uppgiften och hade en tanke om vad som skulle göras om det inte blev som tänkt. För hur gör man egentligen rätt när om blir fel?