Make hay while the sun shines
Jag gjorde en irriterande och förvånande upptäckt idag. Flera av de olika knäckebröd som jag tycker om innehåller socker. För mig är det så självklart, tydligen, att hårt bröd inte innehåller socker så jag har inte ens kommit mig för att kolla innehållsförteckningen. Det är väl inte hela världen med lite socker kanske men det känns galet onödigt att tillsätta det i hårt bröd. Bättring alla knäckebrödsbagare. Extra besviken är jag eftersom mitt nya favoritknäcke med äpple och kanel irriterande nog också innehåller socker. Alltså tillsatt socker utöver fruktsockret från äpple.
Goda vänner tillsynes nöjda med söndagen
Solen kom inte tillbaka idag men det har varit uppehåll och milt och skönt. Vi har tränat hundarna i omgångar och jag har, äntligen, fått putsat bort flugskiten från slottets fönster. De flesta av dem. Vi har städat en del med och röjt med mössen. Vad är det med dem i år? Det känns som vi bedriver en ändlös jakt där vi går ett steg fram och två tillbaka. Möss har alltid varit ett litet bekymmer här vintertid men i år är det alldeles uppåt väggarna. När vi äntligen fått bukt med några små grå jävlar flyttar andra in. De bosätter sig överallt och är sällsynt fräcka. De kissar, gnager och förstör och är allmänt obehagliga och i vägen. Ändå har jag svårt att vara bödel när jag dyker på dem och de plirar mot mig med sin pepparkornsögon. Så jag ger dem allt om oftast en andra chans. Den är de inte sena med att ta om man säger så. Jag tror till och med att en vände och sprang tillbaka in över tröskeln innan jag hann stänga dörren. I väntan på en katt eller en terrier ska jag träna upp lilla Rota till förste musjägare tror jag.
Vi hade ett riktigt roligt träningspass med Bäst och Lakrits idag. Det brukar nästan alltid vara roligt när vi tränar tillsammans, det är ju liksom därför vi gör det, men idag var det nog lite extra kul. Kanske av den enkla anledningen att det inte blir så mycket träningstid den här delen av året så det blir något alldeles extra när det väl sker. Slottsherren sköt ut områden med apportkastaren, kompletterade med några dolda linjer och så ett par rejält suddade memories på det. Den gule hunden var stark idag, särskilt linjerna är jag nöjd med men det andra gick fint det med och han ”sprang inte bort sig” som han annars kan ha en tendens att göra. Kanske ett resultat av att jag faktiskt såg till att hålla i honom och använda pipan i rätt tid med. Tajmingen. Och vinden. Alltid vinden.
Sedan tog vi cockrarna och letade efter fasaner. Och hittade en hel del. En dryg månad kvar av säsongen nu så det gäller att passa på. Vi sökte av en sträcka i tät ungskog där vi vet att fasanerna brukar tycka om att hålla till. Snärjigt, tätt och besvärligt att gå men utmanande. Lyra och Mer sökte bra och fick några fina stötar var. Rota fick gå vid mina fötter i den täta terrängen eftersom jag inte ville riskera att ”tappa bort” henne. Ett mycket klokt beslut tänker jag för intensiteten blev hög i snåren när hundarna kände vittringen av fåglarna. Jag hade helt enkelt fullt upp med att ta mig fram och samtidigt se till att den lilla pocketcockern höll sig i skinnet vid min sida. Det gjorde hon men det var inte mycket mer än så heller. Rätt svettig mötte jag sedan upp slottsherren på andra sidan ungskogen. Rota fick jobba i ett annat mer överskådligt terrängavsnitt efter det. Tydligen gjorde den något slitsamma följsamhetsträningen genom ungskogen nytta för hon sökte riktigt fint i god kontakt och jag kände hoppet återvända. Det går upp och det går ner i hundträningen och i spanielträningen svänger det galet snabbt.
Det blev förstås en sväng med den svarta unghunden med innan det blev dags för tillverkning av julköttbullar och sillinläggningar. Jag tänkte mig egentligen en träningsfri dag för henne men hon pockade på min uppmärksamhet och var märkbart sugen på att göra något tillsammans och då var jag såklart inte sen med att säga nej. Man bör väl smida medan järnet är varmt tänker jag.
