Man tager vad man haver sa Cajsa Warg

Det droppar rejält utanför köksfönstret och slasket är ett ovälkommet faktum. Slottsherren får pressa bilen ordentligt innan han lyckas slira av gårdsplanen för att ta sig till jobbet och jag funderar över hur lång tid det kommer ta innan gruset töat fram. Det kommer att bli gräsligt smutsigt, lerigt och trist men det är bara att gilla läget och ta det man erbjuds. 

Det gjorde visst gulliga Lillie igår med fast vi inte märkte det. Tog det som erbjöds. På kvällen var hon sig inte riktigt lik. Ville inte äta sin mat vilket var både egendomligt och anmärkningsvärt för maten är en väldigt viktig del av hennes del. Nu smakade det inte alls och hon ville bara vila. Smått bekymrat tittade vi båda på henne och undrade vad som var fel. Det är så svårt att veta när de inte kan tala om vad men det var uppenbart att något var galet för hela hunden var liksom fel. Gnydde lite gjorde hon med där hon låg i clubfåtöljen och såg deppig ut. Kanske vi överdramatiserade det hela en smula, man gör nära det när de minsta är dåliga, men fick svar på vad som störde redan efter några minuter, rätt skönt ändå. Lagom till jag slog ner rumpa på stolen vid köksön och slottsherren började mata alla hundratals akvariefiskarna hördes ett rejält hulkande och en stor laddning halvsmält hundmat landade på golvet mellan oss. Innan vi hann fundera mer över det kom två laddningar till och efter det började gulliga Lillie vifta lätt på svansen igen. Jag förstår henne, det är verkligen ett elände att må illa och en mindre befrielse när det dåliga kommer upp. I högarna på golvet var minst två rejäla portioner mat passande en vuxen labrador och vi slog våra huvuden ihop för att försöka förstå var i all sin dar hon lyckats komma åt all den maten. Svaret på det fick vi egentligen inte förrän senare när vi förstod att Lakrits, som inte är så noga med maten när det finns höglöpnade tikar i flocken, snällt lämnat över sin skål och sina måltider till den svarta unghunden som utan att tveka tydligen ätit dubbelt. Äter man dubbelt och dessutom väldigt fort händer det att maten kommer upp igen, resterna av det kunde vi hitta i snön i hundträdgården, och det har såklart inte lillasyster varit sen med att utnyttja. Så var även det mysteriet löst, det finns nästan alltid en naturlig förklaring på allt och gulliga Lillie mår redan bättre. Återstår att arrangera måltiderna på annat sätt så inte historien kan upprepas.

Senare gick jag ut med Mer en sväng, den bruna cockern var speedad men han är hyfsat ursäktad för det då tikarna gått in i höglöp som sagt. Bråda tider enligt den äldre cockerherren som vet vad det handlar om. Jag funderar över att lära honom något nytt när höglöpet lagt sig, något trick eller något vi har nytta av i jaktsammanhang. Om det nu låter sig göras att lära en äldre hund nya gerjer. Jag lyssnade på en podd och som slog hål på den gamla talesättet att det inte går att lära gamla hundar sitta. Det gör det tydligen visst. Minst lika bra som det går att lära unga hundar. Ansvaret faller alltså tillbaka på mig själv igen. Tungt. Den rent biologiska mekanismen att lära finns fortfarande där oavsett ålder. Med andra ord är det inte svårare att lära en gammal hund något nytt, svårigheten och motståndet sitter enbart och helt och hållet hos oss själva. Så var vi där igen då…