Medan dagen gryr
Alldeles nyss blev jag superimponerad av ett inlägg en kompis gjort på instagram. Hela hundflocken(hennes), som precis som vår består av en härlig mix av retrievers och cockrar, vistades i ett rum tillsammans med en torkställning med tvätt i inlägget. Och tvätten hängde kvar. Tvätten hade inte alls något syfte i inlägget men jag kunde inte låta bli att lägga märke till den. För jag har alldeles väldigt svårt att se det skulle vara möjligt i vår flock. Med en tvätt på tork hos hundarna alltså. Här hade tvätten garanterat plockats ner från ställningen och placerats ut över golvet och gulliga Lillie och Lad hade gett sig hän i en härlig dragkamp om en mjuk nytvättad tröja eller en strumpa. Mysiga Lad är för övrigt lite billig idag hur mysig han än är. Han har nattvandrat igen, väckt mig flera gånger och tuggat på min Birkenstocktoffla som jag tyckte jag gömt undan för hans eventuella nattvandrande. Helt uppenbart hade jag inte gömt den tillräckligt väl. En molande värk i diverse leder gjorde inte nattsömnen bättre och jag kände mig faktiskt lite smågrinig när jag steg upp i den tidiga morgonen. Det dåliga humöret har gått över, för det tjänar verkligen inget till att sura bort en värdefull morgonstund, Lad har fått en klapp och lederna en Alvedon och allt känns fint igen.
De svarta unghunden har flyttat in i köket nu. Det känns säkrast så med tanke på att höglöpet närmar sig och jag vet hur snabba hanhundar(och tikar) kan vara när man inte planerat en parning. Av någon anledning brukar det inte vara lika lättparat när man studerat stamtavlor, planerat, gjort alla hälsotester och förberett sig ända ut i fingerspetsarna. Den unga svarta är nöjd, hon gillar kökshäng och egentid med mig. Allra helst hade hon förstå legat på rygg i soffan och väntat på bättre tider men biabädden i köket får duga, Hon fäller med inser jag, Väldigt mycket dessutom. Jag blev lite förvånad när jag när märkte det, som om fällning och mängder av håravfall enbart var förenligt med långhåriga hundar och inte svarta kortpälsade. Det känns faktiskt som det är första gången i hennes liv som hon fäller. Det är det såklart inte men tidigare fällningar tycks ha passerat mig utan att jag märkt något av dem. Hur det nu varit möjligt. Nu är det ingen risk att jag missar det i alla fall för hela köket är fullt av svarta hår, min tröja är full av svarta hår och datorns tangentbord har en matta av hår över sig. Sådana som släppt från mina tröjärmar förmodar jag. Statiska blir de efterhängsna hårstråna med. Såklart. Alldeles hopplösa att borsta bort. Idag måste jag ta fram specialkardan och borsta ur de tre svarta labradorerna ordentligt, en bit bort från slottet så inte håren flyger hem igen. Kanske kan pälsen komma till användning för bobyggande vårfåglar. Bruna Mer behöver en pälsvårdsomgång han med men honom för jag klippa hur med effileringssax och karad med skär för han fäller inte. Någonsin alltså. Han har en knepig pälskvalitet som kräver trimning om han inte ska se ut som en mycket sliten ryamatta under perioder av året.
Jag skulle för övrigt behöva en snabbkurs i fågelläten tror jag. För det sjungs ute nu när solen är framme, om än lite avvaktande så här i starten. Jag blir glad av att höra fågelsången men skulle vilja veta vilka sjunger för jag kan bara några få fågelsånger. Det vill säga typ två, som talgoxe och koltrast. Kattuggla och ormvråk kan jag med och fasan, rapphöna och andra hönsfåglar men de visslar inte direkt melodier på samma vis som småfåglarna. Kunskapen är alltför begränsad inser jag, lite bättre allmänkunskap om fåglar hade inte skadat. Småfåglarnas utseende har jag rätt bra koll men sången är det annat med. Fint att lyssna på dem är det ju oavsett och jag blir verkligen glad av att höra dem allt mer efter en lång vinter med enbart korpars kraxande och kluckande. Unghunden pockar på min uppmärksamhet nu, dags att gå ut tycker hon. Bruna Mer pockar på hennes uppmärksamhet från sin plats i hundrummet. Det börjar närmar sig säger han och tycker att det är hemskt frustrerande att inte få ha närkontakt med den löpande tiken. Utvecklingssamtalens tid är här. Den här gången kommer de nog också att innefatta unga Lad som vid tio månaders ålder fortfarande inte lyfter på benet när han kissar men som ändå verkar förstå vad dofterna betyder nu.
