Merry Christmas

Det är annandag jul och morgonen är tidig. Ett avglömt alarm väckte mig vanlig veckotid, det är ju ändå måndag, och sedan kunde varken de fyra underverken, den gula valpen eller jag somna om. Så jag sitter i den tidiga morgonen med mugg te och en hård macka med julköttbullar på. Julmatens sista rester. Snart är det dags att återgå till yoghurtskålen och den vanliga vardagen. Det passar mig fint för jag är en rutinernas människa. Hela jag. Julen är mycket familj för vår del. Det är barn och barnbarn och föräldrar och syskon, kusiner och syskonbarn och ännu fler. Och det är alldeles underbart och skitjobbigt i en enda blandning precis som de sju underverken tänker jag. Precis som det ska vara och mest underbart förstås, det är fint att ha en tillhörighet och människor runt sig men nu är mitt sociala konto vad gäller julfirande övertrasserat med råge och jag ska nöjt krypa tillbaka i mitt egna skal och tystnaden några dagar innan vi laddar om för det nya året. Men först ska vi julkalasa lite idag med. Och imorgon.

Kolla julkrubban vi fick på julafton

Jag gillar rutiner som sagt och faktiskt också traditioner i lagom dos. En gång tänkte jag mig att införa en julottetradition. Att jag skulle ta mig iväg på julotta varje tidig juldagsmorgon och ta in stämningen och stillheten en julotta ändå ger. Odla lite mer av tacksamhet. Vi bodde nära en kyrka då, en mitt i skogen, så en julmorgon gick vi upp före ottan och promenerade till kyrka i mörkret. Det var sannerligen stämningsfullt med alla levande ljus tända och marschaller som brann längs gången fram. Helt fullt i kyrkan var det med och vi hänvisades en plats uppe på läktaren där vi diskret och förvånade sjönk ner på en kyrkbänk med en stilla undra över varför kyrkan reda var fylld till bredden. Nog för att vi inte kom i överdrivet god tid men ändå väl i tid. Det sjöngs några vackra julsånger och det var verkligen oerhört stämningsfullt. Sedan var det plötsligt slut och vi gick ner för den branta trappan igen ännu mer förvånade. Jag hade väntat mig lite mer. Lite fler sånger och kanske någon tänkvärd text. En liten längre närvaro och kanske rent av en liten uppenbarelse av något slag. Det var verkligen vackert. Men kort. Först några dagar senare förstod vi varför det saknats. När jag råkade läsa annonsen om julottan som hängde kvar på anslagstavlan vid kyrkan. Julottan hade redan hållit på ett tag när vi kom insläntrande nästan en timme försent. För den började klockan fem och inte sex  som vi trott.  Det blev ingen mer julotta efter det. Ingen ny tradition för mig alltså. Mest för att vi flyttade längre bort från kyrkan och inte längre hade promenad avstånd och lite grand för att det faktiskt känns motigt att kliva ur sängen klockan fyra på juldagsmorgonen för att hinna i tid.

Året är snart slut och det är mycket med det med nu. Med avslutet och med det nya. Man ska sammanfatta året som varit och sätta nya mätbara mål för året som kommer. Just det där med att sätta mål tycks vara oerhört viktigt. Och att det ska vara mätbara ännu viktigare. Annars riskerar vi att inte uppnå dem eller ens veta om vi uppnår dem. Jag vet inte tänker jag, vet inte vad jag tycker. Är mätbarhet det livet går ut på? Varför är mätbart är så viktigt och målen så avgörande? Jag trivs rätt bra med att ”go with the flow” egentligen och flow är väl inte mätbart överhuvudtaget?  Men om du sätter upp mål och följer dem så kommer flowet på vägen menade någon. Okej tänker jag men jag blir trött av det i alla fall, känner inspirationen rinna mellan fingrarna när allt ska styras upp och skrivas in i diagram och mätbar statistik. Till och med steg räknar vi nu för tiden, nästan dagligen och det skrivs gärna ut på sociala medier när stegen är väldigt många och närmar sig rekordnivå. Ivrigt suger vi bekräftelse för att få reda på hur duktiga vi är som tagit stegrekord eller sprungit fyra kilometer. Flest steg mot döden eller något. Jag är också en av dem. En som inte kan låta bli att tävla med mig själv om de där många stegen, som tävlar med mig själv för att få fler steg nästa dag, och nästa och fastnar där. Som känner besvikelsen skölja över mig när stegen är för få. Humöret dippar. Stegen är i högsta grad ett mätbart mål men till vilken nytta undrar jag? Jag kämpar vidare med de mätbara målen, har någonstans förstått att man inte blir något om man inte har dem att jobba emot och uppfylla men har svårt få att få ihop det mätbara med inspiration och kreativitet i samma ekvation. Så nu när det nya året är på ingång och jag försöker förlika mig med nya mål utan att tappa kreativiteten så har jag skalat ner dem till två. För det första ska jag se till att försöka hålla mig frisk och för det andra ska jag se till att ha roligt. Inte mätbart på pappret men mätbart i känsla. Det borde väl vara gott nog eller?

En hög med hundar

Lilla Till sover gott nu. Vilar ut efter dagens besök ihoprullad som en räv nerkilad mellan sina äldre kompisar. Det har varit barn här och lilla Till fullkomligt älskar barn, hon har det med sig sedan sina första åtta veckor hos uppfödare där hon umgicks massor med familjens barn. Jag kan inte låta bli att tänka på hur otroligt mycket valpar präglas den första tiden och hur mycket vi faktiskt kan styra i den riktningen vi vill ha det. Man kan såklart också då tänka på hur mycket som går att missa under den viktiga socialiseringstiden. Det är lätt att skylla hundars beteende på generna och det finns såklart en viss sanning i det men mycket kan vi också påverka genom rätt upplevelser för valpen. Vad rätt upplevelser är beror förstås på vad målen med hunden är (där kom målen igen). Och vad hundens användningsområde som vuxen skall vara och hur familjesituationen kommer att se ut. Vad som är viktigt för hunden att kunna hantera och vilken kompentens den behöver ha för att leva gott i det liv vi tänkt ge den. Vad den behöver kunna behärska för att passa in i uppgiften. Valpens första åtta veckor hos uppfödaren är viktiga och de kommande sju, åtta veckorna när valpen kommer till sitt nya hem nästan ännu viktigare. Jag försöker se till att förvalta den tiden väl för möjligheterna den ger kommer inte tillbaka, fylla den med lugna positiva upplevelser ur det sammanhanget valpen ska tillbringa större delen av sin tid som vuxen. Så helst vill jag ha hem nya valpar på dagen när den fyller åtta veckor, om det är möjligt och låter sig göras.

Lilla Till har massor av myror i brallan nu med. När hon inte sover. Det hör till åldern tänker jag men också till det faktum att hon är en cockerspaniel avlad för jakt med allt vad det innebär. Nästan outtröttlig energi bland annat. Det är sådant man bör räkna med. Och en av anledningarna till att man skaffar en spaniel för jakt. Lite svårt att komma ihåg just när de är som mest energiska bara. När de inte kan sitta still mer än tjugotvå sekunder eller inte kan vara ensamma inne i hundrummet trettio minuter tillsammans med en kompis utan att gräva ur avloppets golvbrunn som återfinns under en av hundsängarna. Idag hade dessutom någon gnagt av femton centimeter ur en lockpanel på slottets fasad. Av någon bestämd anledning tror jag inte det var Lakrits om jag säger så. Hon är söt också såklart lilla Till, jättesöt och varm och tillgiven och en jäkel på att apportera. Det sista har hon visat prov på några gånger under julhelgen då hon och Lad fått lite apporteringsträning tillsammans. Så det är roligt med henne nu mitt i det stökiga med, för hon är så mottaglig och öppen för träning och flyter omkring i flow tillsammans allt som oftast. Imorgon fyller hon faktiskt redan ett år den lilla cockern. Vi ska fira på något lämpligt vis förstås fast kanske inte så mycket just imorgon för då står det reterieverträning med goda vänner på schemat. Nummer fem i syskonskaran av de sju underverken flytta imorgon med. Den lilla tiken, som vi kallar henne fast hon inte är så liten, ska flytta med Karin hem och sedan är det bara två små kvar här i ytterligare några dagar. Nu ikväll har det tre små härjat runt i käket efter att vi satta stängsel runt julgranen och stängt slottets alla grindar med både hasp och lås. De är påhittiga de små nämligen. Räds inte mycket och välter gärna kompostgaller som står i vägen för dem för att sedan trampa rätt över dem och ta sig vidare framåt i livet. Hinder är till för att forceras. Tydligen.