Minns det när du tvekar
Som jag har behövt november i år. De mörka kravlösa kvällarna när valpen sover och jag inte behöver göra någonting. Mer än att växla några ord med slottsherren, trycka på knappen till vattenkokaren och curla valpen då hon slumrande vaknar ur sömnen vid mina fötter och behöver kissa eller få en klapp. Jag har inte varit medveten om den här sidan av november så tydligt förut. Mest lagt märke till de många och långa mörka timmarna och rastlösheten. Jag kan inte säga vad som är skillnaden egentligen. Om jag är tröttare i år än tidigare år eller om det rent av är tvärtom. Jag uppskattar lugnet i alla fall, att krypa in i stugvärmen, sätta mig ner och skriva eller läsa. Jag har alltid orden tänker jag. Möjligen är det orden som när de faller på plats efter varandra och blir till meningar som blir till texter att läsa eller läsas som håller mig undan rastlösheten. Som gör att jag trivs med novembers stillsamma mörker.
Fast ikväll är det allt annat än stillsamt. I alla fall utanför slottets väggar för hårda vindar med stormbyar härjar medan regnet piskar mot rutorna. Glad att vara inne. Tacksam över värme och bekvämligheter. Värmepumpen tickar på. Kaminen stöttar upp i bakgrunden om det behövs. En stund blinkade strömmen och försvann. När slottsherren letat upp tändstickor i mörkret och tänt ett ljus på köksön såg jag framför oss hur vi gick ut i stormen för att hämta ved och tända i den gamla köksspisen. Det är skönt när det finns reservkraft och nödlösningar. Vi fixar ett par dagar utan ström om det behövs. Men vi klarade oss den här gången för lagom till vi ätit klart och lagt upp en plan blinkade lamporna igång igen och kaminen tände om.
Jag har funderat idag igen. Tänkt långa tankar nästan hela vägen till dess slut. Tänkt på utvecklingen av mitt företagande med mig själva och hundarna och hur jag vill vidare. Något som ska utvecklas eller ändras? Eller bara blir kvar i det som är. Tusen poppande idéer i den kreativa delen av hjärnan och pauser där den logiska delen bromsar upp och hejdar. Några ord från korsdragspoesi på Instagram drev mig vidare i tankarna. Jag minns inte helt ordagrant men ungefär så här: ”Vips finns vi inte mer- minns det när du tvekar” Viktigt budskap tänker jag som vet allt för väl hur snabbt det kan ändras. Hur kampen om hälsan kan ta över allt det där andra. Det roliga. Så varför tvekar jag egentligen frågar jag mig själv för ingen annan lär ha svaret. Nåväl. Några idéer börjar ta form. Och jag har hittade världens trevligaste nya företag startat av två killar som hantverksmässigt tillverkar tuggben till hundar. Vilket helhetskoncept! Så genomtänkt från start till färdig produkt att jag genast tog kontakt, svar fick jag direkt och efter ett väldigt trevligt samtal är redan ett par lådor lyxtuggben på väg till vår lilla butiken här hemma. Den börjar likna en gammaldags handelsbod fylld med karameller och annat godis nu med den skillnaden att det in den här ”hundboden” bara är godis till hundar. Jag skulle kunna skriva ett helt långt romantiskt inlägg om varför du ska köpa just de hör tuggbenen till din hund och varför det är viktigt att hundar får tugga på ben men jag sparar det tills benen är på plats här så jag kan visa upp dem. Precis som det alltid är så kostar det som smakar och de här tuggbenen är såklart inget undantag. Men. Kvalitet betalar sig i längden och vill man veta vad hundarna tuggar i sig och dessutom få tuggben som varar riktigt länge så blir valet absolut prisvärt ändå.
Strax för stormens intåg tog jag Besta för en träningsrunda. Några rätt självklara linjer där fokus låg på själva skicket och tydligheten men där vi också fick till ett höger och ett vänster och ett rakt igenom. Det var inget svårt alls, det var lätt. Men det kunde blivit svårt för den unga gula har galet svårt för det här med sidotecken av någon anledning. Vi har haft en paus från det nu för jag tänker att jag kanske började lite tidigt med den träningen när hon inte riktigt var mogen uppgiften. Hur som helst. Det var lätt idag. Jag tror vi alla behöver det ibland. Träningspass utan komplikationer där vi samlar på oss rätt, får självförtroende och känner tillit. Hon är så glad Besta. Har svårt att sitta på rumpan efter hon lämnat av, svansen går och studset ligger nära hela tiden. Men hon är med mig, fullt ut. Behärskningen jobbar vi på. Jag tycker om att se henne glad. Hon är lätt att läsa med sin svängande svans, är så uttrycksfull i sitt kroppsspråk så det finns inte så mycket utrymme för feltolkningar tänker jag. Så är det inte alltid. En del hundar är mer introverta, som svarta Min och Lykka som jag hade för många år sedan. När Lykka koncentrerade sig ordentligt åkte svansen rakt ner, nästan in under magen och hon kunde smyga som en katt. En del kunde tycka hon såg låg ut, stukad. Men som jag kände henne var det bara hennes sätt att vara. Lakrits kan se sådan ut med. Nästan uttråkad ut med svansen hängande när han är fokuserad på jobbet. Jag tänker att hundar är som människor i det här fallet, alltså olika och har olika sätt att visa känslor på. Men jag kan inte med säkerhet säga att det är så förstås för vad hundarna känner innerst inne behåller de för sig själva och lämnar bara till oss människor att spekulera över.
Förresten. Lass gillar inte regn och storm. Tveklöst. För två gånger i dag har hon funnit det bättre att kissa på golvet än utomhus. Jaha. Någon gång ska väl hon bli rumsren hon med.
