Mjuka tassar lämnar djupa avtryck
Dagarna blir allt kortare. I alla fall den ljusa delen av dem. Trist tycker jag. Och eventuellt en liten, liten aning skönt. Ute på dagarna är det tystnad, jag och hundarna och några kraxande korpar. Det är sommar i september men ändå höst konstaterar jag när jag ser allt fler gula löv sprida ut sig över marken. Jag vet inte riktigt när det hände, när det slog över till höst, för jag har haft så fullt upp med sommaren och värmen och tänkt mest på att försöka jobba i skuggan och insett hur varmt det är med gummistövlar när det är tjugofem grader i skuggan men daggvått i gräset lång fram på dagen. Det är annorlunda med sommar i september på många sätt tänker jag. Annorlunda men uppskattat såklart.
Världens gulligaste cockervalp, lilla Lass, har fortsatt beröra även idag. På djupet i mitt innersta sätter hon redan små avtryck i det lilla hon gör. Charmar mig gång efter annan och alldeles särskilt när hon trycker kaninbollen rätt i ansiktet på mig. Hon tycks charma hundarna i flocken med. Till och med Lakrits finner sig. Han som annars brukar steppa betänkligt när någon valp far fram över golvet, rädd att bli trampad på tassarna eller bli tvungen att säga ifrån. Något han inte alls är bra på faktiskt. Hon är så lättsam att ha att göra med Lass. Så här långt. Däremot har det gått lite baklänges med toalettgöromålen. Jag var så nöjd med dem. Att hon sa till så tydligt och det blev så få kisspölar inne. Nu har vi tappat ordningen totalt. Ett inte helt obekant bakslag tänker jag. Nåväl, förr eller senare blir det ordning på det med.
De senaste dagarna har jag träffat många unghundar. Väldigt många faktiskt. Labradorer och golden i olika färger och nyanser av färg och någon enstaka flat till det. Kommande dagar kommer jag att få träffa ännu fler. Det är till att ha det roligt på jobbet tänker jag, för unghundar är liksom det bästa av det bästa. Stundtals är de överjävliga förstås. En del av dem i alla fall. Tålamodsprövande och uppoffrande kikar de utmanande under lugg och och sätter iväg på ett hyss eller två. Inte alla för all del, en del är sådär prydligt vattenkammade och välskolade genom hela uppväxten. Så har man lite tur och kunskap till det kan man glida igenom unghundstiden rätt lätt och smärtfritt. Men det kan absolut se annorlunda ut. Utan att det är det minsta onormalt eller fel. Kanske är det också så att de där unga hundarna som är som allra jobbigast är de som till sist blir det allra bästa? Orkar man stå ut och ta sig igenom lär man får reda på svaret. Fast ibland orkar man bara inte och skaver det allt för mycket är det bra att tänka utanför boxen och ut från kartan och göra något åt situationen. För sin egen skull men också för hundens. Livet är för kort för att slösas bort på relationer som inte fungerar. Jag vet att det kan låta hårt och skoningslöst men också klokt och förståndigt. För allas bästa. Fast unghundarna jag mött de här dagarna har inte någon av dem kvalat in i den gruppen. Tvärtom. Välartade och samarbetsvilliga har de försökt göra så gott de kan och lite mer där till. Kryddat med lite glädjefnatt emellan, några snabba vägvinnande knallningar och ett och annat kast med apporten som sig bör. Helt enligt mallen för normalbegåvade unghundar tänker jag och drar lite på munnen när jag ser spjuvern i dem. Glädjen och livslusten. Bästa underbara skitjobbiga unghundar.
