Mmm…som i Marabou
..och Mer.
Den äldsta bruna cockern är bekymrad. I hela sitt liv har han hetat Mer, och gör fortfarande förstås. Han kan sitt namn och lyssnar uppmärksamt efter det, mån om att göra rätt. Det jag inte riktigt uppmärksammat tidigare är att ha nog hela sitt liv trott att han heter Mmm… e och r har tydligen haft mindre betydelse. När jag döpte den nya valpen till Min, efter hennes stamtavlenamn Cumin, tänkte jag noga till så ändelsen inte skulle bli för lik någon av de andra hundarnas så det skulle kunna misstolkas, men jag missade det inledande Mm.. Nu hör Mer fel var och varannan gång när vi säger något till Min och blir förtvivlad när vi korrigerar eller motar bort honom. Vi har gett det tid men han förstår verkligen inte och med hans hörselnedsättning efter ansiktsförlamningen och stigande ålder på det lär det bli svårt att ändra. Unghunden däremot som är pigg och lättlärd med sällsynt skarp hörsel tål att det ändras lite, så det får bli hon som får backa lite på sitt namn. I fortsättningen får hon gå under arbetsnamnet ”In” så hoppas jag att alla i flocken ska bli lyckliga och nöjda och att hon själv inte känner sig alltför vilsen.
Det var vintrigt och tyst ute idag. Det susade lite i de kala trädkronorna, en hund hördes skälla på avstånd och långt bort hördes ljudet av en motorsåg. Inte mycket mer än så. Inte ens en korp hördes kraxa. Rofyllt och rätt skönt. Träningsfri dag men desto fler promenader. Lite spårsnö fanns med. Det är alltid intressant att kika efter spår och se vilka som rört sig i markerna. Det var många visade det sig. Tydliga spårstämplar av en räv syntes alldeles runt slottsknuten med. Jag som senast häromdagen tyckte det kändes onödigt att slå på strömmen runt kaninhägnet om kvällarna. Nu har jag ändrat mig
Lyra var på hugget, jag tror hon blev lycklig av det kallare vädret, den lilla snön och avsaknaden av lera och vattenpölar. Det var längesedan hon sprang som hon gjorde i dag, till och med på hemvägen låg hon steget före vilket tillhör ovanligheterna. När jag tog ut henne och Mer för en runda var hon så uppåt så hon bet mig i låret. Tur att jag var rustad med termobyxor. På eftermiddagens gemensamma runda prövade båda de bruna cockrarna om isen höll på krondiket. De gjorde den inte. Ibland är de lite väl impulsiva. De kör helt enligt modellen gör först, tänk sen. Jag tror inte de drar några direkta slutsatser och lär sig något heller. Det som händer händer liksom. En rätt skön inställning.
Jag skulle behöva ha deras inställning när jag sitter med pappersarbete, bokslut och annat vid datorn. Det är den tiden nu och jag tragglar mig sakta men säkert igenom alla uppgifter. Mycket nytt är det också eftersom vi bytt både bolagsform och bokningssystem. När jag sitter och knappar på datorn önskar jag att jag hade lite mer av cockrarnas inställning, så jag vågade knappa på ordentligt utan att fundera alltför mycket över vad som eventuellt kan gå fel och vilka följder det kan få. Det är tur det finns chattsupport att ta till emellanåt när siffror och knappar krånglar alltför mycket. Lite stolt över mig själv är jag ändå, som trots en viss knappdyslexi ändå lyckas ta mig igenom arbetet. Det går uppenbart att lära gamla hundar sitta. Det tar bara lite längre tid.
