My Favourite Waste Of Time
Jag tar upp lilla Till i famnen, När jag ska lyfta henne från golvet är som en trasdocka och hänger avslappnat åt alla håll. Det är svårt att få grepp. Men jag måste säga att jag gillar hennes avslappnade attityd. Som en raggdollkatt när jag hanterar henna. Oftast. Jag är så nyfiken på vuxna Till nu, hur hon ska bli. Men jag vill inte skynda på tiden. Carpe diem och allt det där ni vet. Fånga dagen och stunden. Inte längta framåt så mycket.
De två tikarna, Min(labrador) och Vi(golden) som jag tränar för närvarande är verkligen två ytterligheter. Aldrig tidigare har jag väl haft en så lugn hund som Min medan Vi lutar mer åt att vara en av våra allra livligaste hundar. Jag tackar för det. För att få uppleva och utvecklas med deras olikheter. Men helt enkelt är det inte. Där jag behöver lyfta en av dem behöver jag dämpa den andra. En av dem behöver rejäla handfasta belöningar medan den andra går i taket av en klapp på huvudet. En vänder känslorna inåt och blir smått passiv medan den andra har känslorna på utsidan och har uppenbara bekymmer med att sitta still. Så olika och så roliga. Knepigast blir det när jag tränar dem tillsammans. När jag ska snabbt ska hinna ställa i tanke och handling mellan dem och anpassa mig. Jag prövar och övar. Utmanande, nyttigt och väldigt lärorikt.
Det har varit gyllene framgångar igen. Tessa startade Kopparhults Herr Mandel i startklass på lydnadsplanen, fixade ett 1a pris på 183 poäng och blev uppflyttade, slagna med en ynka poäng av goldenkompisen Sigge som Tessa också startade. Så bra jobbat! Dubbelgrattis till det!! Kopparhults Humle tog med matte Anita på BPH och fick protokoll och rosett. Trygg och trevlig var han också, det kan man utläsa från protokollet. Fast det visste vi ju redan förstås 😉
Att träna och umgås med hundar upptar stora delar av min tid. Av mitt liv. Umgänge med människor får jag på köpet. Med tiden har jag lärt mig väldigt mycket om retrievers och spaniels och deras olika personligheter. Erfarenhetsbanken fylls ständig på. Fast jag undrar ibland om jag inte lärt mig allra mest om människor ändå. Alla dessa olika härliga, glad hängiva och ibland frustrerade hundägare som tar med sig huden på kurs eller träning. Kanske har jag fått ännu mer erfarenhet av dem, av alla individers olika personlighet, gruppdynamik och sätt att kommunicera. Intressant är det. Dränerande också men framförallt energipåfyllande.
Jag hade ett fint möte för en tid sedan. En kvinna som tidigare varit här på kurs i grupp hade bokat tid för enskild träning. Vi träffades en majkväll och gick ut i skogen för träningspasset. Det fanns särskilda önskemål om vad vi skulle träna under den enskilda träning, delar som hon önskade hjälp med för att komma vidare. Så vi tränade på det och diskuterade runt det som uppkom och fortsatt träning. Bara några minuter in i träningspasset hände det något oväntat. Jag mötte plötsligt en människa jag aldrig träffat förut. En kvinna med stark personlighet och ett brett leende som jag inte sett förut. Trots att vi träffats flera gånger innan på kurstillfällena i gruppen. När jag kom hem igen funderade jag över det. Hur viktiga personliga möten är, såväl med hundar som med människor. Att man har tar tid, eller tar sig tid att lyssna in och har ett öppet sinne. Och att privat coachning vid sidan om deltagande på kurs i grupp är en riktigt fin kombination och faktiskt något att rekommendera. För alla tre parter. Jag skulle vilja ägan lite mer tid år det. Privatcoachning och sådana möten. Lite svårt att få till tiden bara. Jag har väl samma bekymmer som alla andra där. Dygnet är begränsat till tjugofyra timmar och sömnen är jag inte beredd att tumma på. Vi får se var det landar.
