Ännu mer vatten under broarna
Ledigheter och helgdagar i all ära men vanlig vardag med rutiner och ordningar sitter inte fel det heller. Och nu är jag där, en vanlig grå och mörk måndagsmorgon i början av det nya året. Tacksam över att få vara en del av det nya och ”omstarten”. För det är vad det blir här idag, en omstart mer än en nystart men lika välkommen för det. Jag börjar med en unghundsdag i dag med ett gäng unga, nyfikna hundindivider. I regn för säkerhets skull så alla känner sig som hemma i det västsvenska januarivädret. Unghundar är något av det bästa som finns. (och jobbigaste ibland). Oförstörda, pigga och intresserade som de allra flesta unga oavsett art. Den glädjen och inställningen vill vi bevara så det gäller att gå lite försiktigt fram. Inte kväva glöden och lusten utan tvärtom. Jag vill att de längtar lite. Studsar och dansar runt mig när koppel och träningsväst kommer fram. Förväntansfulla och glada. Suget måste finnas där. Lydnad och uppförande hinns med tids nog. Är inte unghunden(eller jag) på hugget för träningen, känns den trött eller oengagerad avstår jag hellre träningspasset. Jag behöver lyssna på den unga hunden, se signalerna och rätta mig efter den. För det kommer absolut inget bra ur träningen om hunden är ur slag och trött. Så jag gör som en liten riskanalys innan vi sätter igång. Känns chansen att det blir en bra träning större än risken att det blir fel så kör vi. Annars väntar jag in bättre tider, för de kommer garanterat.
De två unghundarna i slottet har en varierande dagsform. Som unghundar har. Lads form varierar mest (det är en stor process att gå genom tonåren) från lysande till lite seg och nästan frånvarande. Gulliga Lillie är jämnare, men så är hon ju tik med och dessutom inte riktigt inne i tonåren än. Hon får guldstjärna i boken i nästan varje stund hon är ute på något av sina korta träningspass tillsammans med slottsherren. I vardagen är det lite annorlunda, där får hon inte guldstjärna riktigt hela tiden. Det får däremot Lad som är så sansad och behaglig. Utom på nätterna då han blivit någon sorts nattvandrare. Han kom på att ta sig förbi den provisoriska grinden intill sängen, hoppade över sänghörnet eller kröp under. Vi märker inte riktigt hur det går till. Så traskar han runt på nätterna, kommer runt på min sida av sängen och andas i mitt ansikte med en toffel i munnen eller går ner för trappan och väcker de andra hundarna. Vilket gulliga Lillie såklart tycker är jättekul, för lite lek mitt i natten sitter väl aldrig fel? Det tycker definitivt jag att det gör för min del, men jag är väl förmodligen bara gammal och tråkig. En annan natt hade Lad diskret tassat in i det lilla gästrummet och sovit i sängen där. Men nu har vi hejdat honom, fått stopp på smitningarna och hans framfart så vandrandet har upphört och vi sover gott om nätterna igen. Vi får se hur länge det varar innan han kommer på ett nytt smidigt knep att fortsätta nattvandringen på. Om inte annat lär han väl ledsna på det när han blivit lite äldre.
Några som redan blivit lite äldre är vi själva, vi har slutat nattvandra och kanske blivit lite tråkiga med men mest bara äldre hoppas jag. Vi märkte det särskilt igår när slottsherren hittade ett gammalt usbminne fyllt med foton från allehanda jakter och träningar för sisådär mellan femton och tjugo år sedan. Uteslutande foton på hundar och människor i jaktkläder och en och annan fågel. Det är roligt när man hittar gamla bilder och minns alla roliga upplevelser man varit med om. Vi hummade och suckade och drog på munnen om vartannat när vi både kände igen oss och inte kände igen oss. För jösses så unga vi såg ut att vara! Det blev uppenbart att en hel del åldrande har försiggått de senaste femton åren utan att vi riktigt uppfattat det själva. Sedan hummade vi och suckade lite till och försökte uppdatera långtidsminnet med namnen på några personer på bilderna som vi irriterande nog inte kunde komma ihåg. Och så hundarna då, alla dessa hundar, med vägledning av andra detaljer från bilderna kunde vi lista ut vilka de flesta av hundarna var, för alla var inte sådär självklart lätta att känna igen som Vezzlan med sin vita bläs. Vi kunde konstatera att många hundar har kommit och gått genom åren och att mycket vatten runnit under broarna under samma tidsspann då dagarna kommit och gått i det som kallas livet.
