Några genvägar finns inte
Jag har fått en samlare. Det slog mig igår att jag sällan plockar upp baby Tills leksaker från golvet. Hon har några stycken. Ett par hon fått av mig just för att ha som leksaker och en hel del andra som hon själv utnämnt till leksaker eller ”bra att ha” saker. Hon lägger dem på i hög i biabädden. Därför behöver jag sällan städa efter henne för det har hon redan gjort själv. I bädden ligger nu förutom baby Till själv; en leksaksanka, en tom petflaska, tre hornbitar, en oxknota, en tennisboll, en rosa kub att gömma godis i, en mjukiskanin, en hylsa från en toarulle, en raggsocka och en av slottsherrens fårskinnstofflor. Jag funderar just nu över hur jag bäst ska använda hennes ”samlargen” i träningen så den inte blir till en belastning. Vidare tänker jag att det nog är bra att begränsa antalet leksaker så hon inte drabbas av storhetsvansinne helt och hållet. Fast än så länge samlar hon med stil, tar en (lek)sak i taget, bär dem i ett stadig tag och lämpar av i bädden utan tendenser att försöka byta eller ta två på en gång så det bådar gott. Ibland sätter jag mig i bädden, då blir hon lycklig och levererar alla sakerna upp i mitt knä med glatt viftande cockersvans. Jag undrar om hon räknar in mig som en av leksakerna med?
Den senaste dagarna har jag tränat linjer med hundarna i (lite) annorlunda terräng. Vi har jobbat i mossen och i morse på ett kuperat relativt nytt kalhygge. Det är förvånande svårt för hundarna att spinga rakt i mossmark. Det är svårt att springa höger och vänster med, det böjer lätt iväg bland tuvorna. Fast vid närmare eftertanke är det högst begripligt för jag själv går allt annat än rakt när jag lägger upp övningar i den marken. Öva, öva och öva. För några genvägar finns inte. Just det där med variation i terrängen är bra att vara medveten om tänker jag, så man inte missar något område. Det är faktiskt väldigt stor skillnad på att hålla linjen i lättsprungen terräng jämför med kuperad mark eller ett risigt kalhygge. En av anledningarna till att det blir svårare där, förutom terrängen, är antalet träningstillfällen. Eller antalet uteblivna träningstillfällen rättare sagt. Det är lätt att räkna ut att de tillfällen då jag förlagt hundarnas träningspass för att bygga i linjer i dylik terräng är oändligt många färre än de träningspassen jag kört ute på fälten. En försvinnande liten del faktiskt. Ändå bor vi alldeles intill en mosse och med flera hyggen på rimligt avstånd. Men av någon anledning blir det mest markerings och sökarbete i den marken. På något sätt hamnar jag på fälten av ”gammal” vana när det kommer till dirigeringsarbete. För att bli mer medveten om vad jag faktiskt missar i träningen vad det gäller terrängvariation ska jag börja skriva ner var någonstans jag var när jag tränade. Det borde kunna hjälpa tycker jag. Om jag kommer ihåg att skriva ner. Och om jag kommer ihåg att läsa mina anteckningar.
När jag var på mullepromenad med baby Till idag gick jag helt annat än rakt. Fast det var helt avsett. För i motsats till retrieverns långa raka linjer vill jag få baby Till att slå upp i ett fint sicksack sökmönster framför mina fötter. Jag vill inte heller att hon ska komma för långt i från mig därför vänder jag i motsatt riktning så fort hon kommer lite för långt åt ena hållet. Just det har i och för sig inte hänt så många gånger alls än för när vi går ut från trädgården är hon inte lika tuff som på insidan av staketet utan håller sig beskedligt på ett avstånd av ca tre meter från mina fötter. Tiderna kommer att ändras och hon kommer såklart att ta för sig mer alldeles strax så det är ändå bra att lägga grund tänker jag. Mura ordentligt och hållfast. Det är i alla fall planen och än så länge håller den. Tur är väl det med tanke på att valpen bara är inne på sin elfte vecka än så länge.
