När bitarna faller på plats

Lyra säger att det ät matdags. Med all den auktoritet hon kan uppbåda låter hon påskina att middagen är försenad och läget akut. Maten bör servars nu! Pronto! Jag förmodar att vi gör bäst i att rätta oss efter hennes önskan. Om inte annat för att slippa drabbad av cockerdrottningens dåliga humör som liksom mitt dyker upp när blodsockerhalten dyker ner. På eftermiddagen igår fick Lyra åka med oss. Ensam. I en flock med nio är det ett tydligt och väldigt stort privilegium att får göra något själv med bara slottsherren och mig. Fast jag räknas nog inte så högt i det här fallet. Troligen kunde min närvaro kvitta helt för Lyra. Men i alla fall. Jag var med i allra högsta grad för det var jag som ville bada. Vi åkte till favoritbadplatsen när det gäller människobad, tvekade en kort stund i den betydligt svalar vinden i sjökanten men bestämde oss för att ingen minns en fegis. Dessutom hade ju nu faktiskt tagit oss dit enkom för badet. Så vi badade såklart. Kände det ljumma vattnet omsluta kroppen när vi simmade mot solen och de små vågorna. Välgörande för kropp och själ. Lyra hoppade i efter oss efter en korts stunds överläggning, simmade med oss en kort stund innan hon simmade in igen. Sist i först upp. Lagom för henne tänker jag, hon är inte den som överdriver direkt. Fast det gjorde hon när hon kom hem efter det svalkande badet för uppfriskade med ny energi drog hon ett piruettpass över golvet i puben innan hon landade i clubfåtöljen. Svalkande bad kan ha den effekten.

Hemkommen efter bad och midsommarfirande har jag vattnet ikapp alla blommor och plantorna i växthuset. Det tog en stund fast ordlingarn inte är riktigt så stora som de brukar. Men så är det så oändligt mycket torrare i år än tidigare säsonger så det behövs minst lika många vattenkannor vid vare vattning oavsett. Regnvattnet ät en bristvara så den stora vattentanken som är kopplad till slottets takavrinning ekar i det närmaste helt tom. Jag är glad att vi inte drog igång mer planteringar och sådder än vad jag gjorde i våras. Just i år känns det extra bra för mig men jag lider med alla lantbrukare och djurägare vars bete och vallar fullständigt torkar bort. När jag vattnat klart skördade jag säsongens första gurka. En fin lien knubbig minigurka på en annan planta än den jag trodde skulle leverera först.

Såklart tränade vi hundarna under midsommarhelgen med. Det blir ingen riktigt midsommar utan en rejäl dos hundträning. I makalösa marker som närmast flyttar tankarna till den böljande engelska landsbygden drillades hundarna och vi i utmanade uppgifter på land och i vatten, ner i än, över ån, uppför slänter och nerför. När vegetationen är som den är nu, det vill säga välväxt och rejält tilltagen blir svårighetsgraden också något helt extra. Jag förvånades ändå över hur snabbt hundarna lyckades följa upp vittringen och finna apporterna i den täta vegetationen. I förhållande till nyss nämnda svårighetsgrad. För det är verkligen en avsevärt stor skillnad på att leta upp en liten apport i vildvuxet junigräs i jämförelse med en i aprils små spirande skott. Under midsommarhelgens träningspass har jag varit särskilt nöjd med svarta Min. Lite förvånad har jag fått bevittna en säkerhet i hennes dirigeringslinjer på både land och vatten som jag inte trodde vi hade. Men om jag tänker efter borde jag inte bli särskilt överraskad. Jag har nämligen tränat henne. Målmedvetet och stegvis. Det i kombination med hennes mer mogna ålder börjar ge resultat ordentligt. Bitarna faller på plats och det blir möjligt att börja sammanfoga helheten. Lågt i från färdigt för all del. För färdigt blir det nog aldrig, en får vackerts nöja sig med ”så gott som klart” tänker jag. Där är vi inte riktigt än heller men åtminstone en rejäl bit på väg mot det. Det viktigaste är där också. Känslan. Vi tycker om varandra och vi har kul när vi tränar. Både hon och jag. Slottsherren och jag följde upp med ännu ett träningspass vid en vacker skogstjärn i dagens sommarvärme. Den svarta levererade då med och jag är fortsatt glad och nöjd. Nästan lite mallig faktiskt. För stunden nära på övervinnlig.

Jag väljer den lilla altanen på framsidan ikväll. Skuggan. Det fläktar gott där jag sitter med laptoppen och de två unghundarna och en skål oliver som sällskap. Gula Besta lägger sig vid mina fötter medan lilla Till undersöker om det inte finns något hyss att hitta på i närheten. Gud nåde henne i så fall för slottsherren har precis gjort en provisorisk men troligen permanent lagning av nedre delen av samtliga dörrfoder i hundrummet som lilla Till flisat ner till oigenkännlighet. Tröskellisten vid ytterdörren till altanen har fröken Vi trampat ner i sin studsande glädje över en vanlig sketen tisdagspromenad en gång med. Den ligger fint på altangolvet med spikarna neråt. Någon dag lagar vi den med men det får nog vänta tills vi målat dörrfodret. Eller en helt annan dag. Det blir ett hårt slitage med en hel flock hundar och vissa inredningsdetaljer blir nog sig aldrig mer lika tänker jag. Valet är lätt ändå. Ett hem utan hundar är bara ett hus och inget alternativ för oss.

Jag får en rejäl dos övning i tålamod när jag sitter på altanen med. Inte precis för att Till gnager på dörrfoder igen men hon pockar på min uppmärksamhet genom att leta och testa allt som eventuellt skulle kunna vara ett hyss för att få min uppmärksamhet. Förväntar sig den. Jag stålsätter mig och klarar det och ett större antal minuter senare lägger hon sig som Betsa, nära mig fast med rimligt avstånd med tanke på värmen och jag drar en lättnadens suck och vänder hela min uppmärksamhet in i skrivandet. Skrivandet som gör något med mig. Det blir som en terapi för att balansera upp mitt sinne och hjälper till att sortera dagarnas intryck och händelser. Små vardagliga betraktelser och en eller annan djupare fundering. Kanske har skivandets innebörd blivit ännu viktigare för mig på senare år då jag jobbar helt utan andra kollegor än de fyrbenta och således inte har så många att ventilera mina funderingar med. Åtminstone inte om jag vill få hjälp att sortera mina funderingar genom tydliga svar. Men hundarna står för andra rent terapeutiska inslag som ger välbefinnande och mening i mitt liv. Jag är inte ensam om det tänker jag, att stundtals finna det lättare att knyta an till hundar än människor och tycka vänskapsbanden till en hund är av den starkaste sorten som finns. Solsken på er.