När ingen ifrågasätter
Den får tre stjärnor av tre möjliga. Ölen. För den är både ekologisk, alkoholfri och god. Ute blåser det upp friska vindbyar medan vi avslutar middagen i värmen inomhus. Glad över att inte behöva gå ut mer idag och glad över ett slott som hållet tätt för väder och vind. En liten reservation för vind bara. För ett visst så kallat självdrag finns det i slottet. Särskilt på övervåningen. Jag hoppas de tappra kursdeltagarna som stod ut i regn och slask på dagens kurs tagit sig hem ordentligt och fått upp värmen igen. Det var sannerligen inte det bästa vädret för tre timmars kurs men det gick ändå över förväntan. Det brukar faktiskt göra det när man väl tagit sig ut. Hundarna var arbetsvilliga och förarna härdade ut och gjorde det bästa av vädersituationen och kalla tår. Snart är det vår sa vi uppmuntrande till varandra där vi stod i regnet, och då klagar vi strax över mygg och fästingar och huggormar som slingrar bland stenarna. Precis så lär det bli tänker jag. För varje årstid har sitt. Men just idag hade jag mycket väl kunnat tänka mig att byta jämt mellan tio centimeter slask och regn mot ett antal fästingar och mygg. En stund i all fall. Men inga ormar.
Jag har tänkt på kommunikation idag. På hur svårt det kan vara att få till en fungerande kommunikation. Jag har en sådan på gång nu. En ickefungerande kommunikation. Tror jag. Jag har inte sett slutet än. Två gånger har en slamsugarbil börjat backa in på vår infartsväg. För att tömma trekammarbrunnen tänker jag. För vi har fått ett brev från kommunen om att en slamtömning kommer att ske emellan en och fem veckor. Det är ett rätt långt tidsspann. Jag har förståelse för det. Men under den perioden måste brunnen och framfartsvägen vara tillgänglig. Annars riskerar man få betala för ej utfört arbete. Det har jag mindre förståelse för och det är där kommunikationen börjar köra ihop sig. För vår brunn liggen längst in på tomten, i hundgården, och infartsvägen används delvis som parkering för kursdeltagare. Jag och brunnen kan inte stå stand by i fem veckor ifall slamsugaren eventuellt kommer. Så jag tänkte att jag gör som jag brukar. Ringer kommunen och ber dem att vänligen meddela bolaget som kör att de måste ringa dagen innan de kommer så jag kan hålla brunnen tillgänglig. Det ska inte vara några som helst problem bedyrar den trevliga tjejen på kommunens avloppskontor. Hon kommers se till att meddela företaget som kör att de ska ringa dagen innan. Jag blir så fint och vänligt bemött att jag inte ens behöver fundera över att behöva ta till ytterligare förklaringar eller åtgärder. Men så händer det sig nu att slamsugarbilen två dagar i rad backat halvvägs in på vår uppfart, när jag varit hemma, och jag har rusat ut för att plocka in hundar och röja vägen samtidigt som jag svurit lite inombords över att de inte ringt innan som avtalat. Men så händer det märkliga. Så fort jag plockat in hundarna har bilen åkt igen. What? Så var det med dem kommunikationen. Och slamtömningen. Nu står jag liksom standby oavsett och väntar med andan i halsen på att slamsugaren dyker upp en tredje gång. Förhoppningsvis för att tömma brunnen då. Men allra helst ringa innan då. Jag har redan förberett försvarstalet, rak och tydlig kommunikation, ifall det dimper ner en räkning i brevlådan också, med arvode för två körningar i onödan då inte brunnen varit tillgänglig, Jämmer. Hur svårt kan det egentligen vara med kommunikation i dagens samhälle när i stort sett alla går omkring med en mobiltelefon i handen nära på tjugofyra-sju? Jag tycker jag har gjort min del av avtalet i den här kommutationen. För jag har minsann plikttroget svarat när det ringt även då det stått ”förmodligen skräp” på displayen. Något jag annars är dålig på måste jag ändå erkänna. Men hittills har ingen slamsugare befunnit sig i andra änden när jag svarat.
Jag jobbar med kommunikationen med hundarna med. Försöker lugnt och samlat men rakt och tydligt kommunicera till lilla Till att hon inte ska hoppa på mig och vårdslöst trycka tassarna på mot mina lår. Okej säger hon och avbryter men gör om trettio sekunder senare. Jag gillar egentligen hennes inställning. Och förmåga att snabbt lägga bakom sig. Men det är en aning frustrerande med. Hur rak ska man egentligen behöva vara? Så rak som det behövs antagligen. Som Lyra. Hon glider förbi mig på köksgolvet med högburet huvud och tittar sig värdigt omkring. Ingen hoppar på henne och stämplar framtassarna mot hennes kropp. Absolut ingen. Någonsin. För alla vet. Hon omges av en aura av respekt som ingen vågar ifrågasätta. Naturlig pondus. Eller grinig kärring? Boss hur som helst. Bosslady. Aldrig ifrågasatt. Ordlös kommunikation. Vad är det jag missar?
