När jag får henne att förstå
När jag får den lilla att förstå, när hon lyfter blicken och tittar mig i ögonen med munnen full av dummyn och svagt vajande svans. När tiden runt oss står stilla och vi finner varandra i den ordlösa kommunikationen. Då vet jag med säkerhet och övertygelse att jag valt helt rätt. Att träna hund är min passion, mitt kall och mitt val. Alla tvivel är som bortblåsta och vägen utstakad. Till nästa gång det kör ihop sig och hindren tycks oöverstigliga igen. Men den dagen den sorgen.
Trött och frusen kom jag in för kvällen för ett par timmar sedan. Jag är så glad för sol och uppehåll som varit den senaste tiden men något ovan att hantera kylan och de isande vindarna. Jag kan faktiskt inte minnas att det varit så här kallt på hela vintern? Men jag passar mig för att klaga, det finns betydligt värre saker att hantera än kyligt väder, istället letar jag i lådorna efter värmekuddarna jag vet att jag sparat någonstans, så jag kan stoppa dem i vantar och stövlar imorgon. En stor kopp te och en varm dusch gör gott med, och bara vetskapen om att jag inte behöver gå ut mer ikväll värmer bra den med. Istället ska jag grotta ner mig i filmen jag hittade från danska cockermästerskapet. Många fina hundar och intressant hundarbete finns att följa där. En film för riktiga nördar tvingas jag inse för få kan nog förstå glädjen i att studera hund efter annan i långa sökavsnitt utan särskilt mycket action mer än hundens intensitet. Fast för oss som med intresse för spanieljakt är det som att ljuv musik spelas upp när man ser samspelet mellan hund och förare i den spännande jaktformen. Svårslaget och storslaget.
