När man får oönskat besök
Jag öppnar ytterdörren för att säga åt fina Vi att vara tyst då hon plötsligt började skälla på något. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och vädret har börjat klarna upp. Jag tror såklart att hon skäller på någon förbipasserande cyklist eller liknande men blir förskräckt när jag lyfter blicken och ser ett stort vildsvin bara femton meter från husväggen. Grisen kikar lite förvånat på mig, grymtar lite och fortsätter sedan tillsynes oberörd med plockandet i ekollonen.
Det var väl inte direkt så att vi laddade kaffepannan med Gevalia vid det oväntade besöket, snarare bössan med rejäl ammunition. En märklig naturupplevelse som kändes mer som ett möte med en tamgris på barnens zoo. Det skrämmer oss lite såklart, att grisen var så orädd och inte flyttade sig varken för hundskall eller vår närvaro när vi gick ut i trädgården. Efter ett tag beslutade den ändå sig för att området var färdigavsökt och släntrade vidare mot ekdungen. Promenaden med hundarna efter att grisen gett sig av blev lite annorlunda. Jag tyckte mig se stora vildsvin överallt mellan trädstammar och stenar. Synvillor såklart. Misstanken ser spöken mitt på dagen säger man och det stämmer ganska bra. Beväpnad med varsin vandringsstav promenerade vi iväg. ”Man ska slå dem mellan ögonen om de anfaller ” instruerade slottsherren, jag måste medge att jag hade svårt att se framför mig bur det skulle gå till. Hur jag kaxigt skulle stå stadigt och bestämt med båda fötterna på marken när grisen går till attack och sedan svinga vandringsstaven med en hård snärt över grisens ansikte. Det vore nog en syn det och dömt att misslyckas redan i förväg känner jag, men vem vet hur man reagerar och agerar om det blir allvar. Nu behövde jag som tur var inte pröva detta utan det blev det en skön promenad med vandringsstav och hundar i det råkalla vädret utan attacker och vildsvinets närvaro glömdes strax bort.
Nu är det fredag kväll och jag knappar på datorn och äter mörk choklad med en touch av havssalt. Det är internationella kvinnodagen idag så passande nog jobbar slottsherren fortfarande med lite pyssel till butiken medan jag firar lite. Det har pratats en del om kvinnodagen på radion idag. Om att den inte bör firas för den bör inte finnas, eftersom alla dagar på året är kvinnornas lika mycket som männens. Så det skulle vara helt opassande att uppvakta en kvinna med blommor på internationella kvinnodagen till exempel. Det är väl helt sant såklart. Kvinnodagar är det alla dagar. Men kan det vara fel att fira det lika extra? Att ge kvinnor lite extra utrymme en dag? Dagen är ju dessutom internationell och långt ifrån alla länder når upp till något som ens kan liknas vid jämställdhet. Och historiskt sett har det då inte varit så jämställt i de länder där det numera är hyfsat jämställt heller. Vad som är rätt eller fel vet jag inte och jag har inte svaret på hur man ska göra heller. Men jag tycker det skulle vara enklare om var och en fick bestämma själv om de vill fira kvinnodagen eller inte och om de vill uppmärksamma någon lite extra den dagen. Jag förstår inte varför så många känner behov av att tycka och besluta åt andra, och varför måsta man lägga så mycket värderingar i allt. Kan man inte bara få bestämma själv? Fast ibland har jag svårt att låta bli inte tycka lite åt andra jag med. Som när jag läste om utställningen som skulle vara någonstans idag där man skulle uppmärksamma en hel hög starka kvinnor på internationella kvinnodagen. Härligt tycker jag men i nästa sekund tänker jag på de svaga kvinnorna. När ska de uppmärksammas? Och vilka är egentligen starka och vilka är svaga och vem bestämmer vilket fack man ska passas in i? Är det de kvinnorna som synts utåt som stått upp för något eller gjort karriär som är de starka? Men de kvinnorna som fött och fostrat flera barn, eller inte fött några barn alls men drivit lantbruk eller arbetat hårt, och till det kanske format barnen till goda medmänniskor men som inte synts utåt. Var tar de vägen? Och vilken utställning får de vara med på? Sådant kan jag bli trött på. Ojämnställt om något, dessutom utan att en enda man är inblandad.
Lakrits är inne med mig i puben nu. Lakrits som gillar att bära, särskilt pinnar och stockar och vedträn. Ju större desto bättre. Jag tror bestämt att han gillar utmaningar. Rejäla sådana. Det är kul att se honom i puben nu. Jag undrade faktiskt en stund vad som tog åt honom då han tryckte sig emellan clubfåtöljen och väggen för att komma åt något. Det visade sig vara tennisbollen i jätteformat som Flow fick för ett tag sedan. En sådan där tennisboll som är i handbollsstorlek. Lakrits glädje över jättetennisbollen var överväldigande och väldigt tydligt. Helt klart en boll i hans smak och med lysande ögon och tydliga lekinviter gav han sig på utmaningen att greppa bollen. Och visst fixade han det efter en stund. Med en kombination av järnvilja, envishet och stort föremålsintresse. Och goda apporteringsanlag såklart. Det är roligt att se allvarsamma, förnuftiga Lakrits släppa loss rejält på pubgolvet och både slottsherren och jag log fånigt åt den vuxna labradorens uppenbara glädje över att ha lyckats med utmaningen.
