När möjligheterna ligger öppna

Det är dags för ”paybacktime” nu tänker när jag möter blicken på min äldre något luggslitna cocker. Han ena öga rinner fortfarande lite efter den flera år gamla ansiktsförlamning, pälsen är solblekt och tufsig och han är rätt smal. Ganska långt i från den välmusklade kroppen och blanka pälsen han hade när han var i toppform. Men han hänger med och så gammal är han faktiskt inte egentligen. Fast när hälsan inte riktigt hänger med kommer åldrandet fortare än vi önskar. I söndags fick han vara med på andjakt och kroppen höll. Att sinnet skulle göra det tvivlade jag inte det minsta på för viljan till arbete är fortfarande maxad hos honom. Vi har haft väldigt mycket roligt tillsammans jag och bruna Mer och han har lärt mig allt jag egentligen kan om spanieljakt. En bättre första spaniel och läromästare hade jag inte kunnat önska mig och tänk vilket tålamod han haft med mig. På senare tid känns det som han har kommit lite i skymundan och det har han såklart gjort med. Det blir lätt så när man är lite äldre, väl tränad och erfaren och nya begåvningar kommer in flocken och behöver läras upp. Det behövs efterträdare som tar över när de äldre inte orkar mer så mycket av träningsfokuset hamnar av förklarliga skäl på de yngre. Men att säga att han hamnat i skymundan var kanske att ta i, så är det inte riktigt men vi tränar inte lika mycket tillsammans som vi gjorde för några år sedan förstås. Nu ska han få vara med på de jakterna han orkar i höst och jag ska pyssla om honom lite extra den tiden som är kvar. Jag är skyldig honom det så som han ställt upp för mig. Och jag vill göra det. Kanske, och ganska troligt, blir det hans sista jaktsäsong och vi ska ha så kul vi bara kan tänker jag. Med ålderns rätt jagar vi mer avslappnat nu, tar det som det kommer och struntar i precision och detaljer. De delarna är inte himla noga med längre. Fast det bär mig lite emot ändå om jag ska vara ärlig, det känns svårt och lite ängsligt att ”gå bakåt”. Träningen, jakten och umgänget med hundarna känns roligare och bättre när man är på väg framåt, när drivet finns att bli bättre på det vi gör tillsammans, mer sammansvetsade, lösa svårare uppdrag och utvecklas vidare. Då det finns potential kvar och möjligheterna fortfarande är öppna. När man har ”peakat” och vet att det bara finns en väg kvar och att den går utför blir det lite småtrist mitt i det roliga, det måste erkännas. Jag ska försöka ha överseende med det ändå liksom med de egenheter den brune hunden skaffat sig med åldern, och med hans nedsatta hörsel som dessutom spätts på med en högst selektiv sådan. Han hör det han vill den bruna nu för tiden, och knappt det heller faktiskt. I alla fall inte på vänster öra. Jag har förmodligen skaffat mig en del egenheter jag med som han får ha överseende med. Det borde inte vara några problem för vi tycker mycket om varandra. Med fel och brister, på topp eller inte.

De stora nytröskade fälten låg där och lockade när jag gick upp idag. Lovade långa utmanande linjer och bra möjligheter för dirigeringsträning. Jag var inte sen att nappa på erbjudandet och hundarna hängde tacksamt på. Kvart i åtta i morse stod jag redo på fältet bakom slottet med nio dummy och tre hugade retrievrar. Tre olika områden lade jag ut medan hundarna såg på, sedan kommenderade jag dem ”varsågod” för att ta en promenad innan vi skulle tillbaka till fältet för att lösa uppgifterna. Happy dogs galopperade iväg i olika riktning för att undersöka och upptäcka, själv försvann jag i tankarna en stund och väcktes ur dem av en glad Lakrits som redan hade en dummy i munnen. Jag grälade lite på honom, för varsågod betyder väl ändå inte apport? Eller gör det kanske det? Vi fick gå tillbaka och kasta ut apporten i området igen innan vi gick vidare. Strax upprepades samma scenario, jag väcktes hur tankarna av en glad labrador med en dummy i munnen ännu en gång. Samma labrador. En stund övervägde jag om den äldre labradorhanen möjligen blivit lite senil men sedan landande jag i att han troligtvis bara var väldigt träningssugen och jag möjligen en smula otydlig. Så vi gick tillbaka igen och kastade ut apporten en gång till. Tredje gången gillt och vi kom iväg på promenaden utan fler fuskapporter. Efter en knapp timme var vi tillbaka på fältet fast från en annan vinkel och jag skickade hundarna i tur och ordning att hämta apporterna. Den svarta unghunden gjorde mig glad. Med starkt driv och vägvinnande galopp satte hon fart över fältet, letade snyggt och engagerat och sprang lika vägvinnande tillbaka igen. Allt pekar på att hon är på väg upp ur svackan. Skönt tänker jag för det är så lätt att hänga upp sig på tillfällen då träningen, och hunden, inte riktigt fungerar som man tänkt. För säkerhets skull skrev jag ner alla hennes fina sidor och bra egenskaper på ett papper i går. Hon har många. Bra för mig att plocka fram och läsa och hålla mig medveten om allt positivt som finns hos henne de dagarna ett enda litet bekymmer gör att jag tvivlar. För tvivlar gör jag såklart emellanåt. Det ingår i min natur. Inget jag är stolt över precis men det är så är det.