När solen lyser klart
Klockan är strax efter fem och det är fortfarande ljust och i morse ljusnade det redan vid sju. Det är på riktigt nu. Snart är pannlampor och reflexer ett minne blott. för den här vintern. jags er fram emot vården och ljuset va många anledningar, en av dem är att slottsherren hinner hem medan det är just och kan ta sina hundar med ut. Just det längtar jag efter lite extra vid den här tiden varje år. Efter ett i min tycke rätt långt mörkt vinterhalvår då vardagspromenaderna med hundarna faller på min lott är det alltid ungefär samma läge i februari. Jag behöver avlastas och hundarna behöver styras upp. Jag tror de är lite nöja med mig och behöver lite ombyte. Efter att de så att säga har haft fri tillgång till mig genom hela vintern upplever jag också att de inte tycker jag är så himla spännande längre medan slottsherren får en helt annan roll i deras liv när han inte är tillgänglig hela tiden. Så nu önskar jag lite avlastning så jag kan göra mig lite otillgänglig, eftertraktad och värdefull medan hundarna blir lydiga och välanpassade. Ha!
Höglöpen har klinngat av nu, Besta och Vi har passerat det ”värsta” stadiet och grabbarna har gett upp hoppet om att föra sina gener vidare. För den här gången. Men. Såklart började Lyra löpa med för inte kan väl en drottning riskera att någon annan i flocken snuvar henne på hennes rättigheter? Några dagar efter de andra ligger hon så vi har väl ett nytt höglöp att vänta inom kort. På sätt och vis är det lika bra att får det gjort, så ligger våren fri sedan. Om nu inte Lass får för sig att löpa hon med. Någon gång ska hon såklart göra det, frågan är bara när. Våra tidigare cockertikar har varit över ett år då de löpt första gången men det säger såklart inget om när Lass kommer att löpa. Sådant går varken att räkna ut eller planera för, det sker när det sker och kan man inte ta det får man hålla sig till hanhundar. Jag skyller mig själv med andra ord,
Igår lyste solen över oss hela dagen och fåglarna sjöng. Mäktigt! Det är nästan lite skrattretande hur mycket väder kan påverka ens inställning. Gårdagen var helt underbar och bjöd på så mycket energi, livslust och framtidshopp så i stort sett inget kändes omöjligt. Det jag företog mig under dagen igår hade i och för sig inte varit omöjligt i dåligt väder heller men i solen blev allt extra lätt. Det är lättare att tänka klart när solen lyser med, som om själva skärpan i soljuset gör tankarna klarar. Idag däremot har jag känt mig ungefär lika grå och grumlig som vädret och energin och det klarsynta i gårdagens sol är som bortblåsta. Nu känns våren avlägsen och väntan på den och att bilen ska bli lagad(en annan följetong) i det närmaste omöjligt att hantera. Vilket det såklart inte alls är i ett större perspektiv egentligen utan enbart blir när grumliga gråmulna februaritankar ges för stort utrymme. Jag behöver fler soldagar med andra ord. Och en hel bil.
Kurssäsongen drar igång allt mer nu och jag har redan träffat flera förare och hundar på uppstart efter vintern. Mest unga hundar så här långt. Älskade roliga, lillgamla, strulande, eftertänksamma, pubertala helt underbara unghundar. Till så mycket glädje och en liten, liten aning bekymmer ibland. Med unga hundar är det mycket grundträning som gäller, vardagslydnad som behövs för att få en fungerande relation som sedan tar oss vidare till ett kommande liv tilsammans med hunden som jakt och jaktprovshund. Det är så oerhört viktigt tänker jag, att få till den där grundlydnaden riktigt bra så den håller för framtida utmaningar på större jakter och i jaktprovens högre klasser. Först behöver grundlydnaden jobbas på hemma i lugn och ro, sedan bitvis och genomtänkt flyttas ut i grupper och nya konstellationer. Bitvis är extra viktigt här, eller stegvis om man hellre vill kalla det så, det är väldigt lätt gjort att sätta sig i situationer som inte relationen och grundlydnaden håller för och därmed väcka sidor och drifter hos hundarna som vi sedan inte är förare nog att kunna bromsa upp. Och. Det är verkligen svårt att backa bandet och hitta rätt igen om man hamnat fel. Nästan omöjligt faktiskt. Det är lätt att bli stående som en vilsen förare med hund man inte känner igen då den ”vaknat” i jaktlusten och förväntan visat sig vara oändligt mycket starkare där än vad den genomförda grundträning klarar av. Så jag fortsätter tjata och predika om det jag brukar tjata om när det gäller unga hundar. Skynda långsamt, ta den tid du och din hund behöver och grunda ordentligt och stegvis INNAN du tar med hunden ut i större gruppsammanhang eller på träningar med många hundar, skott och visselsignaler. Eller på jakt för all del men just det är ju inte så aktuellt för oss med fågelhundar nu det närmaste dryga halvåret. Förutom en eller annan skyddsjakt då. Jag kan känna mig som en riktig glädjedödare när jag påpekar det här(igen)och tänker på alla härliga unghundsförare som längtar efter att ta hunden med på stora gruppträningar med rolig träning och fin social samvaro. Men tyvärr vet jag alldeles för väl hur lätt det blir fel. Hur besvikna och nedstämda hundförarna kan bli längre fram när den tänkta provstarten kommer att längre bort från dem istället för närmare. Been there-done that.
