När stormen bedarrar
Det bästa är väl ändå, det vanliga vardagliga och de små stunderna. Som igår. En kväll på fältet till dess att solen gick ner och träning tillsammans med några hundar och en fin vän. Vi tänjde på avstånden men byggde på tilliten med hjälp av den stora stubbåkern och några suddade minnespunkter och störande markeringar. De äldre först och yngre efter. Fröken Vi, sin vana trogen gick rakt och långt men fastnade vid ett tillfälle när hon inte var säker på om jag verkligen menade att hon inte skulle ta en av de skjutna tennisbollarna. Hennes svaga punkt i träningen är just den att hon kan låsa sig lite ibland. Alla har väl något tänker jag medan jag ändå svär lite över svårigheten att komma helt tillrätta med det bekymret. Acceptans och förståelse uppmanar jag mig själv. Unga Besta fcik också vara med, alldeles särskilt kul nu när hon är en bit på väg i sin träning och kan få komma med ut i mer sammanhang. Det satt väldigt fint med en lugn skön måndag i höstsolen kryddad med lite extra oväntad ledighet och kvällsträningen.
Men om gårdagen var lugnet före stormen så var stormen idag. Orkanbyar stundtals. Jag syftar på dagens jakt och lilla Tills djupt rotade instinktiva jaktlust som vaknade till liv på riktig idag. Glöd under tassarna på Till som for fram som om marken brände, många fåglar kom på vingar och själv hörde jag skrattretande nog hur paniken lyste igenom mina visselsignaler. Jag fick bruk för den i alla fall. Visselpipan. Rösten användes flitigt ett tag med och varm inifrån och ut märkte jag överhuvudtaget inte av den kyliga höstvinden. Men det allra mesta gick egentligen bra och trots de tillfällen när Till rockade loss i överkant var det roligt. Fast begreppet ”ur hand” tedde sig som ett milt uttryck även om vi hämtade upp igen, jobbade igenom och tog oss vidare mer kontrollerat och till och med avslutade helt okej. Men det var nog ändå tur att jag var på ett särdeles gott humör idag så det fanns lite att ta av. Jag gillar såklart det jag såg hos henne i vaknandet med. Här finns en hel del att hämta och kraft nog för att bromsa och forma. Det kanske bir lättare sagt än gjort men jag är på hugget och sugen på uppgiften. Med utvecklingen under de senaste veckornas jakter har hon också lärt sig skilja ut vittringarna från fåglarna och jag har lärt mig läsa henne när hon har fågel på gång. En fin del i kommunikationen och samarbetet att fortsätta utveckla. Svettigt värre idag men skitkul. Nu ska jag bara reparera bromsen och så får vi väl se hur roligt jag tycker det hela är när säsongen senare är över och jag kan summera. Precis så är livet med cocker tänker jag, oberäkneligt och fyllt med överraskningar, up’s and down’s och känslomässiga vågspel. Som livet i stort faktiskt.
Nu är de trötta dagens jakthundar. Alldeles särskilt lilla Till tror jag eftersom utvecklingssamtal har en tendens att ta en del på det mentala och hon dessutom fick vara med i arbete hela jaktdagen. En bra och behaglig trötthet tänker jag och förmodar att Till känner sig ungefär som jag. Alltså trött, nöjd och tillfreds och det är verkligen känslolägen att uppskatta. Långt bort från rastlöshet. Lilla Lass är däremot inte riktigt lika nöjd med jaktdagen, för mycket ensamtid och väntan tycker hon och pockar på min uppmärksamhet. Lite jobbigt är det att vi inte kan vara trötta och nöjda allihop samtidigt men det får jag ta tänker jag och låter valpen aktivera mig en stund på gräsmattan. Sedan ger jag henne en stor oxknota att gnaga på för att uppmuntra en lite lugnare form av aktivitet. Det fungerar bra, ungefär som att sätta ett barn framför tv’n och en tecknad film en stund märker jag nöjt och slår mig ner med en kopp te för det gäller som vanligt att ta vara på stunderna då stormen bedarrar.
På väg hem
