När tiden är inne
Vi har fått höns igen. Efter ett par års uppehåll sedan senaste rävincidenten började det bli dags. Jag har ärligt kämpat emot. Det handlar om känslorna tror jag för jobbet med några trevliga hönor och en tupp är inte så betungande. Betungande är däremot röda hönsloppor, kalkben, stopp i krävan och rävangrepp. Så jag har försökt värja mig. stå emot och envist radat upp allt det negativa man kan tänka sig med en liten hönsflock. Men ändå. En flock höns hör till och jag har saknat dem. Så dök det upp ett erbjudande om att ta över några Hedemorahöns ledda av en ståtlig tupp. För ovanlighetens skull var slottsherren mer på än jag och tackade ja utan betänketid. Så nu är de här, tuppen ”Tuppen” och hans tre hönor. Hemleverans ingick också, tack Marie, så i morse innan arbetet släpptes den lilla hönsflocken ut i den nya sommargården. De vackra hönsen och tuppen ökade direkt slottets trivsel med över hundra procent och jag ångrar mig inte ett spår. Inte en sekund. Jag är redo för både kalkben och fan och hans moster och jag väntar redan på att äta frukostägg med orange gula och vakna av Tuppens galande utanför sovrumsfönstret klockan tre om nätterna. Ett pris jag gärna betalar för att få bo på landet och få ägg av högsta kvalitet. Imorgon när tuppen väckt mig blir det kalas för dem för jag har sparat matrester i kylen i en vecka så de ska känna sig riktigt välkomna.
Efter jobbet tog vi en tur på landsbygden, köpte mat till hönsen i byn och åt den tveklöst godaste räkmackan jag vet på cafet små söta drömmar som huserar på Kälströms inredning och färg mitt på landet. Vilket ställe de byggt upp! En mazarin blev det med, gick inte all låta bli. På väg hem passerade vi Hawaii och tog ett svalkande dopp i den blågröna lagunen. Livet på en pinne och en utmärkt inledning på juli. Nu snurrar slottsherren eltråd runt hönsgården. Vi får göra vad vi kan för att hålla Mikkel stången och hönsflocken vid liv. Några av hundana hjälper till. Eller stjälper till. Trasslar in sig i nätet och är allmänt i vägen. De hör till lantlivet det med. Lilla Till växlar mellan at leka i diket nedanför mig, komma förbi och säga hej och springa bort och övervaka arbetet vid hönsgården. Det var kul att se hundarnas reaktion på de nya fåglarna. De som varit med för kikade förstrött med ganska avmätt intresse medan unga Min såg ut som hon gjorde sig beredd att bärga dagens middag. Gulliga Lillie(det var längesedan hon rullade sig i skit så nu är hon gullig igen) ville nog allra helst jaga runt dem lite och lilla Till visade alldeles lagom mycket intresse för fåglarna utan tendens till blockering eller låsning. Det blir nog bra det här.
På den sista kvarten har vädret slagit om. Från tjugoåtta härliga grader i skuggan till mulet, svalkande härliga vindar och tjugotvå grader. En ändring är på väg igen. Imorgon blir det till att plocka fram långbyxorna igen och anpassa sig till mer vanligt svenskt sommarväder. De går det med såklart. Välfärdsbekymmer. Om det ens är ett bekymmer? Lilla Till kommer smygande och vill upp i mitt knä. Väl där lägger hon sig till rätta och trycken in huvudet under min arm. dags för närhet och vila. Hon har gräsfläckarna på tassarna och skrapad reva på magen efter en hel dags utelek. Det är fint att vara valp tänker jag. Som en sommarlovsledig unge tar hon dagen som den kommer utan måsten. Leker, badar och smutsar ner sig. Precis som det ska vara när man är liten. Och varför inte när man är vuxen med?
