No one can truly know love until he has been owned by a dog

Några dagar innan jul blev det en tur till trästaden Alingsås. I första hand för att hämta dottern som kom med Stockholmståget och i andra hand för den sista delen i årets julshopping. Utanför ingången mellan sportaffären och leksaksaffären i köpcentret låg en blindledarhund parkerad mellan två trottoarpratare. En fin schäfer. Där tog det stopp för mig. Dottern var upphämtad men julhandeln sattes på paus och inköpslistan glömdes bort när blicken stannade vid schäfern i arbetskläder. Med tårar stigande i ögonvrån tittade jag alldeles hänförd på hunden framför mig. Helt stilla och tillsynes oberörd av alla människor som rusade förbi i olika riktningar med påsar och paket högt och lågt på väg bortåt och framåt på samma gång låg schäfern där avslappnad, trygg och trofast. Hundar ÄR fantastiska. Otvivelaktigt. Jag vill ropa högt, sträcka upp handen och stoppa alla framrusande julshoppare för att göra dem uppmärksamma på den makalösa hunden som låg där mitt i julträngseln, predika för dem om vad hundar uträttar för oss människor, vilken otroligt insats de gör i så många områden och så mycket de betyder för så många. Men jag gjorde det inte mer än i tanken trist nog. Nöjde mig med att försöka dela det jag kände med dottern inne på KappAhl fast rösten stockade sig och tårarna trängde fram när jag skulle försöka förmedla det. Jag har definitivt blivit blödigare med åldern och mer lättrörd, tårinkontinensen är påtaglig och ögonen tycks svämma över av minsta lilla och alldeles särskilt när det handlar om hundar. På kvällen när vi tagit oss hem igen, efter att jag kunde släppa blindledarhunden så julshoppingen kunde göras klart, såg vi en dansk dokumentär om hundar. (inte helt otippat kanske). Jag såg labradoren Tristan lyfta upp sin nya husse från en allvarlig PTSD efter en tid som soldat i Afghanistan till en fungerande människa igen, jag såg en annan hund som hjälpte artonåriga Livia att ta sig utanför dörren och våga prata och en tredje som dämpade sin mattes ångest med sin närvaro och jag kände hur jag älskade dem alla och en var. Hundar alltså! Vad vore människan utan dem?