Och dagarna går sin gilla gång
Så är jag där igen tänker jag. I det ensidiga. Det som kväver min kreativitet. Jag har valt det lite själv i vår, att inte odla och dra igång för mycket sådant för tiden har en tendens att inte räcka till och ogräset brukar vinna över mig. Så jag tänkte göra det lite enklare, odla i nästan obefintlig skala och istället koncentrera mig på jobbet och hundarna. Nu går jag här och saknar. Tänker för mycket och blir frustrerad. Vill stoppa händerna i jorden och se små plantor gro och känna det meditativa jag hittar i trädgårdsarbete. Som tur är kan jag ändra mig. Slottsträdgården med sina tretusen kvadratmeter ligger utsträckt framför mig och erbjuder så många möjligheter. En liten odling får det allt bli ändå, och en renovering av rabatten framför slottet. Jag har en ju en valp som assistent med, så trädgårdsarbetet blir roligare även om det blir rörigare och vår kanin är inte kvar så jag slipper ha någon som äter upp alla nya plantor. En perfekt säsong för odling alltså. Dumt att missa den chansen.
Gula Besta är i stort sett inskolad som nanny till valpen nu. Hon tar uppgiften på största allvar. Eller inte för rätt som det är glömmer hon av att vara en vuxen och ordentligt förebild och släpper loss totalt i leken. Så de leker en del, umgås och vilar tillsammans. Besta är än så länge inte lika tillåtande som fröken Vi. Pal får gärna ligga intill henne men inte på. För säkerhets skull lägger han sig tätt intill men utan att ha närkontakt. Det är kul att ha valp, trivsamt och skitjobbigt. As usual. Men jag måste säga att det underlättar ordentligt att dagarna är långa och ljusa med vackert väder och att vi har flera bra ”barnvakter” i flocken. Det mesta blir faktiskt enklare då.
I pauserna emellan valppassning och jobb får de andra hundarna korta träningspass. Lass Monster utvecklas fint men är av sorten som behöver ständig påminnelse. Jag förvånas också en del över hur kan vara så ”varannan dag”, vad det är som gör att visa dagar är så fyllda med samarbete och närhet och andra dagar är raka motsatsen. Troligen beror det väl på att hon är unghund och inget annat men jag undrar lite ändå. Lilla Till har fått träna vatten och apportering och tycker det är vansinnigt roligt. Duktig är hon med så även om jag inte har tänkt hennes liv som apportör blir det sådan träning ändå för hon älskar det verkligen. Däremot har vi haft ett litet återfall på det ”förbannande sittet”. Häromdagen lyste en stor knapp med error i hennes panna när jag bad henne sitta kvar. Suck. Hur kan det vara så svårt? En annan sak som också fortfarande är sjukt svår är att öppna hundluckan hälsar Lass Monster. Det går bara inte meddelar hon. För mig är det fortsatt helt obegripligt hur en så smart och framåt hund kan bomma en så självklar sak men det är väl inte meningen jag ska begripa allt såklart.
Så har vi det här, en dag avlöser en annan, solen skiner och livet går sin gilla gång.
